Hur nyliberalismen bidrog till att utöka politikerväldet

Ett kännetecknade drag hos Milton Friedman och den s.k nyliberalismen är tanken om att lägga ut statliga verksamheter på entreprenad. 1980-90-talets privatiseringar i Sverige gick i denna anda.

De privata skolorna i Sverige får en skolpeng av staten, det är blott driften som är privat. Det handlar alltså inte om några helprivata alternativ, utan det här är en slags blandekonomisk lösning, där staten har sitt finger med i det mesta, från flyktingboenden, förskolor, skolor, vårdcentraler, äldreboenden etc.

Och visst är den här modellen något bättre än en helstatlig variant, men det skapar dåliga incitament. Där delar av näringslivet plötsligt bejakar skatter och bidrag, ty de livnär sig på dem. De här bidragsentreprenörerna har ofta en partipolitisk bakgrund, och då börjar vi ana problemet, vilket givetvis handlar om svågerpolitik och korruption. Det gäller att roffa åt sig så mycket skattepengar som möjligt. På senare år har bl.a de ymniga flyktingströmmarna berikat en hel del människor, och givetvis är det skattebetalarna som står för slutnotan.

Att lägga ut statlig verksamhet på entreprenad är inget nytt. I republikens Rom så lade man ut självaste skatteindrivningen till de som bjöd högst. Indrivarna kallades publicani, och de fick givetvis en del av kakan. Detta bäddade givetvis för storskalig korruption, ty skattebetalarna kunde självklart få för sig att börja förhandla med indrivarna. Blott fantasin sätter gränser för hur dessa olika kreativa uppgörelser kunde se ut. Publicani ägnade sig även åt utlåning och annan finansverksamhet. De privata skatteindrivarna avskaffades under kejsartiden.

Under den romerska eran handlade det om skattesatser på 1-3%, vilket låter väldigt lite jämfört med dagens nivåer. Men det räckte för att göra folk upprörda och kräva rättvisa, om felaktigheter begicks.

Att arbeta som underleverantör åt staten skapar en beroendesituation, man påverkas av dagspolitiska beslut, regleringar och utspel. Det resulterar slutligen i en slags sammanblandning av stat och näringsliv. Hade företeelsen lanserats under andra former så skulle det bäst beskrivas som korporativism, ett ekonomiskt system som bejakades av mer auktoritära samhällen. När det sker under frihetlig flagg så låter vi oss duperas. Vi uppskattar de fåtaliga frihetliga vindpustarna i samhället, och glömmer att se helheten.

Och när vi kommer till valdagen i september, så kommer bidragsentreprenörerna att rösta på det parti som betalar bäst. De går inte det fria näringslivets och skattebetalarnas ärenden. Vi ser en försåtlig socialisering av näringslivet.

  1. Hej.

    Du utelämnar en faktor.

    Nämligen den att den tjänst som staten lägger ut på entreprenad är en samhällsnytta i en eller annan form, och att staten därmed dels ställer sig som borgenär för utförarens vinst, dels för att tjänsten finns oavsett kvalité och kostnad.

    Om det rör sig om asfaltläggning för att reparera tjälskott är skadan minimal för enskilda och samhälle, men när det rör sig om reell och social infrastruktur är den oerhörd; entreprenören kan hålla staten som gisslan då det är staten som får stå till svars gentemot skattebetalaren.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  2. Hej Rikard,
    Du skriver att: “entreprenören kan hålla staten som gisslan då det är staten som får stå till svars gentemot skattebetalaren”.

    Bara om staten vill ha det så, ty det är tillika staten och politikerna som stiftar lagarna, t.ex hur saker ska upphandlas, betalas, ansvarsfördelning etc etc etc.