Hypotes nr 3 i klimatdebatten

Den skeptiska linjen i klimatdebatten vinner mark, och jag känner plötsligt att allt fler växthusförespråkare inte längre är lika säkra på sin sak, som för ett år sedan. Det som förut var fast mark har blivit till ett gungfly.

Oavsett vart vi lutar i debatten bör vi vara medvetna om att klimatmodeller är komplicerade, eftersom forskarna måste ta hänsyn till en oändlig mängd variabler, som historiskt klimat, vindar, geografi, havsströmmar, luftens och atmosfärens sammansättning, jordklotets rörelser, seismisk aktivitet, växtligheten, solaktivitet etc etc etc. Och allt detta ska mätas mot den mänskliga aktiviteten, dvs hur vi människor påverkar det ovan nämnda. Det är som upplagt för förenklingar och politisering.

Växthuseffekten har blivit till ett verktyg för politiker som vill utöva större kontroll, ty blott genom regleringar av privatliv och näringsliv anses vi kunna komma åt problemet. Våra folkvalda ges större utrymme, de kan klampa in överallt och styra och ställa, fullt jämförbart med planekonomernas verktyg. Hur ska er marknad lösa det här? har varit stridsropet. Vi bör givetvis även fråga oss hur staten och politikerna ska lösa det hela?

Samtidigt har många framtidsoptimister okritiskt tagit på sig kritikerrollen. De har urskillningslöst angripit alla argument, och pekat på naturliga förändringar – att jordens klimat under alla tider varit föränderligt, med eller utan koldioxidutsläpp.

Medan andra framtidsoptimister omfamnat klimatdebatten för att peka på kärnkraftens förträffliga sidor, en kraftkälla som inte bidrar till ökade koldioxidutsläpp. Här finns också stora möjligheter till forskning och innovationer. Notera att Hadley-centret, som varit ledande i klimatdebatten, öppnades av Margaret Thatcher som ett motmedel mot dåtidens kärnkraftsmotståndare.

Många tycker också att klimatdebatten bidragit till bättre teknik och en större medvetenhet om djur, natur, och livet på jorden – oavsett om klimathotet är verkligt eller ej.

Vi kan med andra ord vinkla debatten hur vi vill, utifrån vår personliga agenda. Jag är den förste att erkänna att jag vacklat hit och dit, men ändå försökt behålla ett kritiskt förhållningssätt.

I princip har debatten handlat om de två första hypoteserna:

  1. Utsläpp av koldioxid bidrar till den s.k växthuseffekten, vilket ökar temperaturen på jorden, med katastrofala följdverkningar.
  2. De eventuella klimatförändringarna är inte orsakade av människan, jordens klimat är föränderligt.
  3. Vi kan spåra klimatförändringar, men det är inte koldioxiden, utan annan mänsklig aktivitet som orsakat den.

Den tredje punkten kommer förmodligen att bli allt mer aktuell, dels som en reträtt för växthusförespråkarna, och dels som en plausibel hypotes för de forskare som trots allt kan mäta förändringar.

Om växthusteorin visar sig vara falsk så har vi tyvärr lagt ner enorma resurser på ett sidospår, samt fjärmat oss från forskning som skulle kunna bringa klarhet i frågan. Och tusentals vetenskapsmän och miljökämpar tappar i förtroende.

Vi har dessutom än en gång lärt oss att forskning och politik inte bör blandas ihop; jämför med rasbiologin i början av förra seklet, vars vulgärpolitiska tolkning och implementering fick katastrofala följder. En mycket grov jämförelse förvisso, men forskning är känsligt, speciellt när både mätpunkter och förklaringsmodeller avlöser varandra, och lobbyisterna står och stampar vid dörren.

Mänskligheten behöver ibland hot, känslan av fara skapar sammanhållning, och den ger våra ledare mandat för drastiska beslut och kraftfulla åtgärder. Rädslan binder oss samman, individer blir till ett kollektiv, och vi känner oss i bästa fall upplyfta, och delaktiga i något större. Men känslan är bedräglig, och jag tror inte att några fler historiska paralleller behövs för att vi ska inse att vi är ute på väldigt hal is.

Tillägg 081120: Jag utvecklar resonemanget i ett nytt inlägg.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, klimat, klimatet, växthuseffekten, koldioxid, miljö