I väntan på Gudakejsaren

Det är nog många av oss som tycker att världen var enklare förr. Där fanns det goda kapitalistiska västerlandet – och det onda kommunistiska östblocket. Och hela världen kretsade kring denna uppdelning, vilket på många sätt visade sig vara en falsk dikotomi.

Vi märkte det inte minst under kriget i Jugoslavien, där parterna delade upp sig i äldre konstellationer, som byggde på etnicitet och religion – ortodoxa, katoliker och muslimer. Plötsligt blev historiska och nationella identiteter mer viktiga än vilken sida man befann sig på i den stora övergripande konflikten.

Och snart fanns inte öst och väst längre, utan en mångfald av olika länder och kulturer i ett mycket mer intrikat förhållande och samspel. Och även om vi försökte återskapa fienden och tudelningen – väst mot Arabländerna, eller väst mot Ryssland, Kina etc – så blev det aldrig helt övertygande. Det stora spelplanen var delvis borta.

Istället väntade en inre splittring, och inte bara en regional oenighet utan även kulturell. Efterkrigstidens största uppfinning, Internet kan på många sätt föra folk närmare varandra, vi kan hitta vänner och filterbubblor, och på så sätt skapa digitala klansamhällen. Men vi blir tillika mer splittrade gentemot andra klaner.

Folk enas kring religiösa och politiska spörsmål, men framförallt kring livsstilar, det kan handla om yoga, veganism, hemskolning, new age, fotboll, träning, musik, film, sexuell läggning och allehanda subkulturer. Att läsa just den här bloggen tyder också på ett speciellt val och inriktning. Vi är alla enade i något, men även splittrade mot något annat.

USA har förmodligen inte skådat hårdare politiska spänningar sedan inbördeskriget. Trumpanhängare och vänsterliberaler verkligen hatar varandra. De har totalt olika uppfattningar av verkligheten. Den ena sidan menar att man bör bygga en mur för att hindra illegala invandrare, legala invandrare uppmanas att ansöka på sedvanligt sätt. Medan den andra sidan menar att folk ska kunna passera gränsen fritt, och att byggandet av en mur skvallrar om fascism och en mörk människosyn.

Och vi har en liknande situation i Europa, där ett antal länder i Centraleuropa satt sig emot den gängse migrationspolitiken, och även här byggs det upp en stark konflikt, underblåst av de traditionella mediehusen, statstelevisionen etc. Därutöver finns det konfliktområden vad gäller bensinpriser, skatter, regleringar, övervakning, klimatfrågan, separatism, makthavarnas trovärdighet och legitimitet etc. EU:s nedgång och fall är redan på gång.

Politikerna önskar sig säkert en rejäl yttre fiende just nu, för att ena alla splittrade falanger, så att vi kan koncentrera oss på en sak, istället för tusentals splittrade spörsmål.

Centralt i denna virvelvind av konflikter är demokratins roll i samhället. Vissa menar att folkstyret muterat till en enorm dinosaurie, som blott används till att överbeskatta och detaljstyra oss, populärt kallat nannystate. De vill vrida tillbaka klockan, och göra statsmakten mindre och mer effektiv. Men detta är lättare sagt än gjort.

Tyvärr finns det miljoner klienter som direkt eller indirekt lever av skattebetalarnas pengar, bidragstagare, statligt anställda eller entreprenörer som gör affärer med kommuner, landsting eller staten. De är så många att de utgör numera en egen klass, som röstar på politiska partier som hela tiden lovar dem mer. Detta är demokratins svaghet i ett nötskal. Att folkmajoriteten använder sitt övertag för att utpressa minoriteten. I sin fullt utvecklade form brukar fenomenet kallas pöbelvälde.

Och kanske är detta alla konfliktytors innersta brännpunkt? Konflikten mellan de som lever av skattepengar, och de som producerar skattepengarna. Egentligen skulle det inte vara ett problem, ty de statligt anställda borde vara få, och inte utgöra en politisk maktfaktor. Men nu är det alla dessa aktivister inom offentlig sektor som i realiteten styr landet. Fenomenet kallas ibland för deep state.

Jag vet t o m folk som ropar på monarki. En kung eller kejsare anses vara bättre än den degenererade vänsteraristokrati som styr landet.

I realiteten är kungligt envälde främmande för de traditionella Europeiska folken. Den österländska despotismen importerades via greker och romare från Persien. Våra samhällen har historiskt sett ofta styrts av ett s.k äldstes råd, som kunde utse eller avskeda kungar och stormän. Ting, rådslag och ståndsriksdagar är också viktiga delar av det germanska och nordiska kulturarvet. Sverige hade tillika valkungadöme ända tills Gustav Vasas reformer. En av de mest signifikanta kungarna i Europa, Jan Sobieski, som var med och stoppade det Osmanska imperiets utbredning i Europa var tillika vald kund av Polen.

Och valkungadömet har påfallande många likheter med det republikanska statsskicket, där man istället för kung utser en president. Därför kan jag ibland se de Europeiska enväldenas fall under 1700-1800-talen, som en återgång till äldre tiders friare ordning, än ett helt nytt och progressivt experiment. Därefter följde tillika västvärldens storhetstid; välstånds- och teknikutvecklingen mellan 1850 till 1950 saknar motstycke i världshistorien.

Den stora frågan hos alla samhällen som styrs av ett råd är följande – hur ska vi utse rådet? Ska alla myndiga personer få rösta, även de som lever på skattepengar? Eller ska bara de som har skin in the game få rösta? Eller ska rådet utse sig självt, och representanter väljs in av de redan invalda på meriter?

Skalar vi bort alla filterbubblor, yllemössor och foliehattar – så är pöbelväldet det grundläggande problemet i alla våra västerländska samhällen. Vi har tröttnat på politiskt slarv, korruption och ignorans. Vi vill ha något annat, något bättre. Ett styrelseskick som ger makt åt individer och lokalsamhällen, som är mer långsiktigt, och inte lägger sig i livets alla områden. Vad vi än gör, så inser de flesta av oss att vi inte kan ha det som idag, ty vägen vi vandrar bär till tvedräkt, hat, splittring och vill det sig riktigt illa – inbördeskrig.

Stöd det fria ordet!
Alla pengar går oavkortat till att utveckla tidskriften. Klicka här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Hej,

    Jag är intresserad av hur du ser på oss inom sjukvården. Vi är offentligt anställda och producerar således inte skattemedel. Vi är de tärande…

    Samtidigt vet man att offentligt finansierad och driven sjukvård är mer kostnadseffektiv än privat sett till samhället i stort, undantag för vissa stiftelsedrivna sjukvårdsinrättningar.

    Är således läkare, sjuksköterskor, undersköterskor alltid de tärande eller kan de genom sin lönesubvention av sjukvården ses som värdeskapande. Hur effektivt skulle en person kunna arbeta ett helt yrkesliv utan god sjukvård som hjälper denne eller dennes anhöriga?

  2. Jag håller inte med om premisserna, att offentlig sjukvård skulle vara effektivare än privat. Ni gör delvis ett bra jobb, men skulle göra ett ännu bättre om vården vore privat, kooperativ, medlemsägd etc etc. Staten bör inte syssla med vård, av en rad skäl. Däremot kan staten agera “last line of defence” för de som blivit utförsäkrade, inte betalat sina försäkringar etc. Då blir alla parter nöjda, och ingen blir lämnad på gatan.

  3. Ideologiskt är jag för privat sjukvård, men inget nuvarande samhällssystem har ju lyckats att utforma det på ett bra och rättvist sätt. Så ditt argument att vi skulle göra det bättre privat måste du underbygga.

    Nu är ju premissen som den är, så frågan återstår. Anser du sjukvårdspersonal som tärande?

  4. Jag har inte någonstans i artikeln sagt att sjukhuspersonal på något vis är tärande. Det är din formulering, där du lägger orden i min mun, även kallat s.k “halmgubbe”.

    Enligt mitt sätt att se på saken så skulle offentlig sjukvårdspersonal göra bättre nytta i den privata vården, då den är mer effektiv, öppnare, och en naturlig del av civilsamhället och marknaden. Ett samhälle med alltför många klienter (beroende av staten) riskerar att bli instabilt och gå under; läs artikeln.

    Jag bor i ett land med väl utvecklad privat sjukvård, och jag har privat sjukvårdsförsäkring, och jag är väldigt nöjd med den ordningen. Vi har bra kvalitet på vården, inga köer, det är lätt att ringa och prata med en läkare direkt etc.

    Vill du ha statlig vård i landet där du bor, inte mig emot, det är ditt val. Jag tror inte på universella lösningar.

  5. Jag kan erkänna att jag kanske har skapat en halmgubbe och läst in något som inte fanns. Jag reagerade på stycket, “Tyvärr finns det miljoner klienter som direkt eller indirekt lever av skattebetalarnas pengar, bidragstagare, statligt anställda eller entreprenörer som gör affärer med kommuner, landsting eller staten. De är så många att de utgör numera en egen klass, som röstar på politiska partier som hela tiden lovar dem mer. Detta är demokratins svaghet i ett nötskal. Att folkmajoriteten använder sitt övertag för att utpressa minoriteten. I sin fullt utvecklade form brukar fenomenet kallas pöbelvälde.” då vi offentligt anställda lever på övriga skattebetalare.

    Det är möjligt att jag vid tidigare tillfällen även skapat samma halmgubbe när offentliganställda och bidragstagare nämns i sammanhang som tärande i dina texter.

    När det gäller privat sjukvård är jag ideologiskt för då jag inte ser någon skillnad mellan att kunna ta betalt för plåstret eller kunskapen att applicera densamme. Men pragmatiskt ser jag inget system som på ett rättvist och humant sätt kan lösa det. Marknadskrafterna som de ser ut idag kan inte ta ansvar att inte överdiagnosticera och överbehandla patienter, allt för vinnings skull. Medicin är en bedömningssport precis som marknadsföring. Skillnaden är att du kan ta offert när du ska upphandla marknadsföring men att det är lite svårare att jämföra privata vårdaktörer när du singlar in på akuten med ex LOB, eller traumatisk skada.

    Nedan stycke väljer du själv om du vill publicera eller ej. Jag vill bara tacka för dina väldigt tänkvärda skrivelser som berikar mig och min åsiktsbildning. Särskilt dina tankar kring demokrati uppskattas.

  6. Tack för din kommentar. Min artikel handlar ju egentligen om vad som händer när klienterna blir fler än netto-skattebetalarna. Och det blir ju en svår situation, oavsett på vilken sida av skranket man befinner sig.