Ideologiskt vacuum?

Demoskops vd Anders Lindholm skriver intressant i DN om de böljande väljarskarorna. Medborgarna har idag en lösare ideologisk förankring än tidigare, vilket möjliggör stora övergångar från t.ex socialdemokrater till moderater. En undersökning gällande 1000 svenskars ideologiska tillhörighet resulterade i detta:

• Liberal 27 procent
• Socialdemokrat 23 procent
• Socialist 8 procent
• Konservativ 6 procent
• Nationalist 2 procent
• Inget av dem/vet ej 34 procent

De mest oroväckande är väl att ca 34% inte riktigt vet, vill bekänna färg, eller helt enkelt inte har en ideologisk tillhörighet.

Innebär detta att 34% av medborgarna kan tänka sig att rösta på precis vad som helt – från vänsterpartiet till sverigedemokraterna – helt planlöst? Nej, knappast. Att man ställer sig utanför de politiska ideologierna kan även indikera att vederbörande är en sökare, men utesluter inte att hon har någon slags grundläggande värderingar, vilket innebär att man inte röstar på precis vad som helst.

Eller så använder de ideologilösa ett annat språk, Begrepp som liberal eller konservativ är inte så utbrett som man kan tro. Många använder fortfarande termen borgerlig eller höger i stor utsträckning. Och här syftar man på en lite äldre definition av liberalkonservatism, att jämföra med de gamla moderaterna. Medan mitten symboliserar en lättsammare variant med inslag av socialdemokrati och lite mer gräsrotsperspektiv, t ex folkpartiet, centern.

Så många som 23% kallar sig fortfarande för socialdemokrater. Ursprungligen var det här en betäckning på kommunister som gett upp planerna på revolution och istället ville påverka samhället med demokratiska medel via riksdag och regering, men slutmålet var ofta detsamma, ett slags arbetarstyre där näringslivet ägdes och styrdes av statsmakten.

I Sverige tillät medborgarna socialdemokraterna att gå väldigt långt, det slutade med löntagarfonder och enormt höga skatter. Sammanblandningen av det privata och offentliga var närmast fullgånget i början av 1980-talet. När Sovjetunionen rasade samman 10 år senare påverkade detta även den demokratiska socialismen, från att ha varit ytterst tveksamma till privata alternativ inom skola, vård och omsorg svängde man sakta och liberaliserade sin politik.

Det höga skattetrycket kvarstod dock, som en slags rest från kriserna under 1970-talet då hela industrisegment raderades ut från den svenska näringslivskartan. Och de arbetslösa skulle försörjas, sättas i åtgärder, omskolas, pensioneras, sjukpensioneras, tas bort från statistiken – och detta kostade givetvis enormt mycket pengar.

En arbetslös slutar ju bidra till statskassan, istället börjar hon att kosta. Under 1970-talet ökade skattetrycket i Sverige med 10%. Och sedan 1950-talet har det skapats marginellt med nya arbetstillfällen i vårt land, trots att befolkningen ökat med ca 2,3 miljoner (!).

Ett dysfunktionellt näringsliv är konsekvenserna av enormt höga skatter, världens näst högsta för att vara exakt. Det dyra välfärdssamhället påverkar på två sätt, dels är det svårt att komma igång med nystartade företag, skatterna tär på vinster och löner. Och dels är det lättare att ge upp än i andra länder, det finns flera lager med sociala skyddsnät, vi behöver ju aldrig oroa oss. Samtidigt är det företagen som är pulsådern i samhället, utan deras bidrag till skattkistan blir det totalstopp. Färre försörjer hela tiden fler, vi får hoppas att försörjarna inte tröttnar.

De nya moderaterna anammar mer och mer av socialdemokraternas syn på samhället, de accepterar i större utsträckning höga skatter, och statlig inblandning i näringsliv och privatliv. Finansiell stabilitet och en socialistisk definition av trygghet (via skattefinansierade socialförsäkringar) premieras.

Den svenska politiken är en pragmatisk ideologisk gröt, en sammanblandning av en mängd olika ingredienser. Och det kan vara mycket svårt för en lekman att skönja nyanserna och förstå innehållet i politiska utspel, förslag och lagar.

Kanske är det inte så konstigt att över 34% inte har en ideologisk hemvist i Sverige. Våra politiker lider ju av samma dilemma.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, ideologi, liberalism, konservatism, socialdemokrati, ideologilös

Intressant? Dela artikeln!

Gillar du Avancemang så kanske du gillar den här boken?

För dig som uppskattar science fiction, rymdopera och en och annan filosofisk fundering.

79 kr för e-boken. Mer info, eller köp, klicka här.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Liberalismen handlar inte om marknadsfundamentalism.. Själv är jag socialliberal. Det enda sättet man kan vara liberal. Nyliberalismen däremot förespråkar att vi alla ska vara förslavade av marknaden, där vi ständigt ska konsumera.

    Se på liberalerna i USA, de förespråkar allmän sjukvård och ser upp till de europeiska systemen med trygghet för alla.

    Människor vill utvecklas, inte som slavdrivaren Fredrik Reinfeldt tror att om man svälter människor så ”tar de sig i kragen”. Det förespråkar bara kriminalitet och en drift mot ett samhälle Fredrik Reinfeldts förebilder republikanernas George W. Bush förespråkade. Ett totalt avreglerat samhälle där alla människor är slavar under marknaden där tjäna pengar är det övergripande målet.

    Socialliberalismen ser till alla människors värde där trygghet är en viktig del. Vi måste stå emot Fredrik Reinfeldts ”nyliberala” avfärdande av svenska folket som ”mentalt handikappade”.

    Fredrik Reinfeldt är totalt fel ute, dessutom blir han bara mer och mer känd för att aldrig ta ansvar för någonting annat. Det är väl det ”mentalt handikappade” svenska folkets fel?

    Jag anser starkt att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är alla äkta liberalers fiender som talar i falska tungor.

  2. De flesta skulle nog inte kalla Reinfeldt och Borg för nyliberaler, eftersom de bejakar höga skatter och fortsatt hög statlig inblandning i näringsliv, privatliv etc. Men jag antar att beskrivningen av begreppet nyliberal skiftar, beroende på vem som pratar och vad denne vill säga.

  3. Som nämnt så fungerar inte en total avreglering a.la nyliberalism. Vi har sett det försökas i USA under George W. Bushs regeringstid. Detta kulminerades med finanskrisen.

    Vi har alla sett Fredrik Reinfeldt skylla alla ekonomiska problem på denna kris.

    Total avreglering är inte liberalism. Staten är vi, därigenom har staten ett samhällsansvar man inte lägger på privata företag (juridiska personer?) och äkta människor. Nyliberalism motsätter sig alla liberala värderingar genom att man verkar förbjuda en aktör på marknaden, alltså staten, dvs. oss/vi.

    Tyvärr märker man många nyliberala värderingar i Fredrik Reinfeldts hela historia, han var ju som bekant alltför ”extrem” för gammelmoderaterna, när han väl kom till makten och suttit 4 år hade han hunnit sänka skatten avsevärt mer än det Bo Lundgren ville valet 2002 när moderaterna förlorade stort. Varför odla myten om Fredrik Reinfeldt som ”sosse”, uppenbart är att karl avskyr socialdemokrater och avfärdar ALLA andra som har en åsikt som skiljer sig från hans ”verklighet”. För oss socialliberaler är ”skattetrycket” en underordnad fråga jämfört med alla människors rättigheter till utveckling och sjukvård. Allt kostar, även en sjukskrivens framtidshopp eller möjligheterna för en arbetslös utbildning.

    För Reinfeldt har skattetrycket för ”arbetare” varit den överlägset största frågan. Hade han gjort allt som han velat hade han aldrig blivit omvald för 4 år till. Det borde du veta ”Robert”. Han utopi är inte min, med ett samhälle liknande USA:s där procentuella skattesänkningar tydligen är allt, man försöker kliva över alla andra i jakt på rikedom och vi är en (betalande) del av NATO och en ny finanskris är oundviklig. Vi måste göra allt vi kan för att inte hamna i samma grop som USA. Det är mycket viktigt att vi har stora nya statliga infrastruktursatsningar, där man inte rear ut det till moderaternas kompisar. Varför måste exempelvis moderaterna alltid satsa på att vi ska bli beroende av olja med sina satsningar på ringleder runt Stockholm istället för att rusta upp tågförbindelserna istället. Vi får se vad moderaterna kommer göra när bensinen kostar 20 kr/liter. Deras miljöengagemang är ett skämt.

    Det misstag som ”nyliberala” förespråkare gör (avsiktligt?) är att precis som republikanerna i USA spela på rädsla och okunskap genom att kalla allt socialliberalt för kommunistiskt/bolsjevikiskt/stalinism/marxism dvs. alla stigmatiserade ord man kan förknippa med alla människor på vänster planhalva samtidigt som alla fascistiska motanspelningar slås ned som smutskastning. Roligt att se Bill Maher skämta om detta på hans ”real time”. Håller visserligen inte med om hans drogliberalism, men håller med hans åsikter att staten borde sköta sitt jobb och hjälpa folket med sjukvård och beskatta rika människor, bestraffa ekobrottslingar. Han har bland annat debatterat mot privat sjukvård i USA. Jag är glad att människor i USA har börjat förstå varför trygghetssystemen i Europa är överlägsna deras eget system. Då blir han smutskastad som ”socialist”. Varför skämmas för socialliberala värderingar?

    Övervakningen IPRED/ACTA med mera visar att socialliberalerna har en bättre grundsyn, tråkigt nog är dock alternativet bara ”Bodströmssamhället”, fast tydligen har Thomas Bodström tagit semester från politiken, vad jag uppfattade det som.

    Jag tror nog alla vi liberaler har det tufft. Dock erkänner jag inte ”nyliberalism”, alls som liberalism.

  4. Att staten skulle vara ”vi/oss” grundar sig på en organisk konservativ eller socialistisk syn på samhället. Ej liberalt tankesätt. Staten är och förblir våra politiker och ämbetsmän.

    Vi kan visserligen välja politiker, utifrån aggregerade åsikter, men ämbetsmännen kan vi inte välja. Och ofta tillsätts politiker och ämbetsmän vars syn på samhället skiljer sig från vår egen. Därför är idén om att staten är ”oss/vi” en tanke som inte alla kan förlika sig med.

    Din och min uppfattning om socialliberalism, nyliberalism etc skiljer sig åt väsentligt.

  5. Antalet regulationer och statligt spenderande ökade under Bushs styre, och vi ser samma under Obama-administrationen, Bush var sannerligen ingen ”marknadsfundamentalist”, liksom de flesta konservativa är Bushs marknadsvänliga attityd bara floskler. Och nej, finanskrisen orsakades inte av avregleringar, den orsakades av bland annat en bostadsbubbla uppblåst av halvstatliga företag som Freddie Mac på direkt order av Washington, av korporativ välfärd och bankgarantier som leder till oseriösa och oansvariga investeringar, och keynsianistisk finanspolitik som bara skjuter kriserna framför sig. Så det var knappast nån laissez faire som ruinerade världsekonomin, och det var det inte förr heller.

  6. Amerikanska staten tvingade bankerna att låna ut till folk med väldigt låga inkomster. Personer som inte skulle få lån i vanliga fall. Community Reinvestment Act kallades regleringen, och användes som en slags hjälppolitik för fattiga. Nåväl folk med mkt låga inkomster lånade för glatta livet och köpte hus. Särskilt när räntan var extremt låg efter 9-11-katastrofen. Några år senare höjdes räntan, och de fattiga hade inte råd att bo kvar. I USA kan man lämna tillbaka huset till banken och lösa lånen. Bankerna blev plötsligt ägare till massor av fastigheter, vars värde minskade snabbt. Krisen var ett faktum. Till saken hör att – precis som du säger – att USA:s bolånemarknad är mer eller mindre förstatligad.

    Klart att politikerna skyller på bonusar och girighet – de vill ju skylla ifrån sig – krisen var ju vållad av dem själva.