Demoskops vd Anders Lindholm skriver intressant i DN om de böljande väljarskarorna. Medborgarna har idag en lösare ideologisk förankring än tidigare, vilket möjliggör stora övergångar från t.ex socialdemokrater till moderater. En undersökning gällande 1000 svenskars ideologiska tillhörighet resulterade i detta:
• Liberal 27 procent
• Socialdemokrat 23 procent
• Socialist 8 procent
• Konservativ 6 procent
• Nationalist 2 procent
• Inget av dem/vet ej 34 procent
De mest oroväckande är väl att ca 34% inte riktigt vet, vill bekänna färg, eller helt enkelt inte har en ideologisk tillhörighet.
Innebär detta att 34% av medborgarna kan tänka sig att rösta på precis vad som helt – från vänsterpartiet till sverigedemokraterna – helt planlöst? Nej, knappast. Att man ställer sig utanför de politiska ideologierna kan även indikera att vederbörande är en sökare, men utesluter inte att hon har någon slags grundläggande värderingar, vilket innebär att man inte röstar på precis vad som helst.
Eller så använder de ideologilösa ett annat språk, Begrepp som liberal eller konservativ är inte så utbrett som man kan tro. Många använder fortfarande termen borgerlig eller höger i stor utsträckning. Och här syftar man på en lite äldre definition av liberalkonservatism, att jämföra med de gamla moderaterna. Medan mitten symboliserar en lättsammare variant med inslag av socialdemokrati och lite mer gräsrotsperspektiv, t ex folkpartiet, centern.
Så många som 23% kallar sig fortfarande för socialdemokrater. Ursprungligen var det här en betäckning på kommunister som gett upp planerna på revolution och istället ville påverka samhället med demokratiska medel via riksdag och regering, men slutmålet var ofta detsamma, ett slags arbetarstyre där näringslivet ägdes och styrdes av statsmakten.
I Sverige tillät medborgarna socialdemokraterna att gå väldigt långt, det slutade med löntagarfonder och enormt höga skatter. Sammanblandningen av det privata och offentliga var närmast fullgånget i början av 1980-talet. När Sovjetunionen rasade samman 10 år senare påverkade detta även den demokratiska socialismen, från att ha varit ytterst tveksamma till privata alternativ inom skola, vård och omsorg svängde man sakta och liberaliserade sin politik.
Det höga skattetrycket kvarstod dock, som en slags rest från kriserna under 1970-talet då hela industrisegment raderades ut från den svenska näringslivskartan. Och de arbetslösa skulle försörjas, sättas i åtgärder, omskolas, pensioneras, sjukpensioneras, tas bort från statistiken – och detta kostade givetvis enormt mycket pengar.
En arbetslös slutar ju bidra till statskassan, istället börjar hon att kosta. Under 1970-talet ökade skattetrycket i Sverige med 10%. Och sedan 1950-talet har det skapats marginellt med nya arbetstillfällen i vårt land, trots att befolkningen ökat med ca 2,3 miljoner (!).
Ett dysfunktionellt näringsliv är konsekvenserna av enormt höga skatter, världens näst högsta för att vara exakt. Det dyra välfärdssamhället påverkar på två sätt, dels är det svårt att komma igång med nystartade företag, skatterna tär på vinster och löner. Och dels är det lättare att ge upp än i andra länder, det finns flera lager med sociala skyddsnät, vi behöver ju aldrig oroa oss. Samtidigt är det företagen som är pulsådern i samhället, utan deras bidrag till skattkistan blir det totalstopp. Färre försörjer hela tiden fler, vi får hoppas att försörjarna inte tröttnar.
De nya moderaterna anammar mer och mer av socialdemokraternas syn på samhället, de accepterar i större utsträckning höga skatter, och statlig inblandning i näringsliv och privatliv. Finansiell stabilitet och en socialistisk definition av trygghet (via skattefinansierade socialförsäkringar) premieras.
Den svenska politiken är en pragmatisk ideologisk gröt, en sammanblandning av en mängd olika ingredienser. Och det kan vara mycket svårt för en lekman att skönja nyanserna och förstå innehållet i politiska utspel, förslag och lagar.
Kanske är det inte så konstigt att över 34% inte har en ideologisk hemvist i Sverige. Våra politiker lider ju av samma dilemma.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, ideologi, liberalism, konservatism, socialdemokrati, ideologilös
