Jag bor i mitt huvud och tittar ut genom de gluggar jag kallar ögon. Jag ser världen omkring mig, jag ser andra varelser, som precis som jag själv har ögon, och förmodligen upplever liknande saker som jag. Egentligen kan jag inte vara säker på hur de andra varelserna är beskaffade, hur de fungerar, eftersom jag aldrig kan krypa in i dem, och se världen genom deras gluggar.
Därför kan jag aldrig vara säker på att de är som jag, eller om de ens är verkliga; kanske är de blott skenbilder? Aktörer som spelas upp inför mig i ett gigantiskt experiment, styrt av varelser som överträffar mig själv i styrka och intellekt.
Jag kan måhända inte ens vara säker på min egen existens, men ännu mindre på omgivningens.
Genom erfarenhet lär jag mig emellertid att varelserna omkring mig fungerar ungefär som jag, och att det förmodligen bor någon i huvudet på var och en och tittar ut, precis som jag. Därefter kan jag känna empati för dessa andra, leva mig in i deras liv, tankar och visioner. Ibland kan det till och med gå så långt att jag hellre vill vara någon annan, eller att jag stundtals glömmer bort mig själv, i min strävan att leva mig in i andras liv.
Jag inser att det är viktigt att gruppen mår bra, att blott tillsammans kan vi överleva, och övervinna utmaningar som är alltför stora för den enskilde. Jag blir en av många, i en samling av individer, och vi kämpar tillsammans.
Men ibland får jag en känsla av att jag blott är en i mängden, en oansenlig myra i en myrstack; jag själv har inget större värde. Det är gruppen, och våra sammanlagda ansträngningar som räknas, för tillsammans kan vi utföra storverk.
Vid dessa tillfällen brukar jag se mig omkring, och de övriga varelsernas strävan blir plötsligt overklig. Vad gör de, och varför? Och jag inser med ens att de kanske är av en annan sort, kanske tänker de inte ens som jag; måhända är det blott programmerade automater. Vad vet jag? Jag kan inte se genom deras ögon, leva genom deras kroppar. Samvaron jag tidigare kände så starkt, försvann med ens.
Det enda jag vet är att jag är jag, och att jag tittar ut genom mina gluggar varje morgon då jag vaknar. Allt det andra finns utanför min kropp, mitt varande.
Visst var vårt gemensamma samarbete fint och visst klarade vi av mycket tillsammans, men när jag tänker efter var jag inte särskilt intresserad av att uppnå dessa mål. Det var någon annan i gruppen som lockade oss att göra det. Jag gjorde det inte för min egen skull, jag blev inte berikad av vårt samarbete, det var någon annans dröm som blev verklighet. Och nu vill denne varelse att vi ska ta itu med ett annat, nytt projekt.
Jag bestämmer mig tillslut för att följa gruppen, ty deras närvaro stimulerar mig, och kanske kan jag en dag få dem att göra som jag vill…
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, individ, kollektiv, individualism, kollektivism
