Ingen vill ha makten

Den tveksamma och sävliga regeringsbildningen beror delvis på att få partier vill regera med stöd av Sverigedemokraterna, men också på att ingen egentligen vill ha makten under den här mandatperioden.

Vi ser en nedgång i ekonomin och lägre bostadspriser. Under de kommande åren kan vi få en fullskalig finanskris. Partier som sitter vid makten under dylika perioder blir ofta straffade av väljarna. Kriser är svåra att hantera, och sannolikheten att politikerna rör till det och förvärrar situationen är stor.

Kommunernas ekonomiska situation är värre än vad man förutsåg. Malmö har exempelvis stora skulder och trasiga finanser, och fler liknande fall kommer säkerligen att uppdagas.

Vi har tillika problem med överbelastning inom den offentliga vården, personalen är pressad och ansträngd, och kvaliteten blir lidande och med bl.a köer som följd.

Polisen och rättsväsendet har ett enormt arbete framför sig med att säkra landets problemområden, minska gängkriminaliteten, skapa ordning och reda, samt klara upp våldsbrott, inbrott, stölder etc.

Den offentliga skolan står inför stora utmaningar då kunskapsmålen svårligen uppfylls. Under decennier har skolan varit politikernas experimentverkstad, man har exempelvis bytt betygssystem flera gånger under blott några år. Verksamheten präglas av undfallenhet, brist på ordning och tveksam pedagogik.

Bostadsmarknaden är djupt dysfunktionell. I storstäderna får folk stå åratal i kommunala köer för att få en enkel hyreslägenhet. Medan priserna på bostadsrätter, radhus och villor skjutit i höjden. Så när vi pratar om en nedgång i priser nu, så är det en nedgång från väldigt höga nivåer.

Överhuvudtaget är Sverige sönderreglerat, det är krångligt med bygglov, det är krångligt att anställa, skatterna är höga och många. Folk får inte säga vad de vill, utan man kan bli dömd till böter för specifika yttranden på exempelvis nätforum etc. Politikerna har medborgarna i ett järngrepp, staten lägger sig i det mesta från vaggan till graven. Frågan är om vi är medborgare eller undersåtar?

Och sist med inte minst så har politikerna misslyckats kapitalt med migrationspolitiken. Under den senaste 10-årsperioden har Sverige tagit in ca 1 milj invandrare mestadels av asylskäl. Och migrationsverkets prognos framöver pekar på att ytterligare 100,000-tals är på väg, både genom regelrätta asylförfaranden men även anhöriginvandring etc. Alla dessa människor ska ha bostad, på den redan ansträngda bostadsmarknaden. De ska även ha jobb, vård, skola etc – och framförallt så ska de försörjas (ofta i ett antal år) innan de lyckas hitta egen försörjning. Och det är skattebetalarna som får bekosta bidragsmigrationen. Sverige lägger mer pengar på detta än vad FN:s (UNHCR) spenderar på flyktinghjälp. Och det är aldrig någon politiker som egentligen förklarat varför vi gör detta? Utomlands går trenden mot ett mer restriktivt förfarande, man släpper in färre flyktingar och satsar på arbetskraftsinvandring och investeringsinvandring istället.

Givetvis så finns det inga driftiga personer inom våra partier som klarar att lösa allt detta. Utmaningarna är stora, och de politiska lösningarna kan vara svåra att genomföra när man har socialistiska eller socialliberala skynken framför ansiktet. Exempelvis, avreglering av bostadsmarknaden är förmodligen det enda sättet att komma till rätta med bostadsproblematiken. Vad skulle alternativet vara, att staten/kommunerna tar ett ännu större grepp, och att vi socialiserar ytterligare? Det kommer inte att fungera. Även vad gäller migrationen krävs det en omställning, vi behöver ett tillfälligt nödstopp i dagsläget samt reda ut situationen, och under tiden planera för en hållbar migrationspolitik för framtiden. Varje område som jag räknade upp kräver enorma krafttag, och det saknas vilja, kompetens och framförallt mod.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.