Ingen vill kallas för rasist


Ingen vill kallas för rasist 1Ingen vill kallas för rasist, ty det anses särskilt nedvärderande att ägna sig åt etnisk sortering av människans dåliga egenskaper. Och att bli utsatt för detta magiska skällsord är numera behäftat med en närmast rituell skam.

Nåja, att agitera för mördandet av specifika folkgrupper bör inte sammanblandas med att gamla tanter suckar när de ser migranter längs gatorna. Det är förstås inte alls samma sak, det förstår de flesta, men de placeras likväl under samma kategori.

Utifrån våra västerländska liberala värderingar, så har vi rätt att tycka vad vi vill om både individer, folkgrupper och religioner. Om vi noterar att en folkgrupp agerar på ett visst sätt, så skapar vi förutfattade meningar om gruppen i fråga, även om vi inser att alla i gruppen inte beter sig likadant. Det handlar om en slags statistisk övervägning. Om majoriteten eller tillräckligt stor andel beter sig på ett visst sätt så skapar vi dessa förutfattade meningar. Det kan röra sig om att tyskar är fyrkantiga och ingenjörsmässiga, att fransoser har älskarinnor och att italienare pratar snabbt och högt.

De förutfattade meningarna kan vara delvis sanna eller falska, givetvis är det ju inte så att alla fransmän har en älskarinna, men tillräckligt många för att vi ska notera fenomenet. Den exakta mängden, eller måttet må vara höljt i dunkel, men det är en överslagsräkning som hjärnan gör i det undermedvetna, och som också påverkas av ett slags kollektivt medvetande; om alla dina kollegor säger att fransmän har älskarinnor så är du kanske mer benägen att göra en liknande analys.

Det finns inget fel i det här beteendet, att kategorisera individer och folkgrupper har förmodligen bidragit till människosläktets överlevnad; det handlar om beteenden och drifter som är djupt inpräntade i vårt medvetande.

Vad som är fel är att förespråka mord eller våld gentemot en specifik grupp människor. Eller att kräva att de behandlas annorlunda inför lagen på grund av deras etnicitet. Kvotering och särlagstiftning (även om det numera mest föreslås av vänstern) är tillika rasistiskt eller sexistiskt. Att kvotera in svarta på universitetsutbildningar skvallrar om att man inte tror att de har den mentala kapaciteten att göra det på egen hand. Samma sak när kvinnor ska kvoteras in i andra sammanhang.

Men vänta lite nu, kvoteringar är en nödlösning för att patriarkatet (manliga nätverk) fortfarande har makten, och genom att kvotera så påskyndar vi jämlikheten. Ja, så resonerar många, men det stämmer inte alls. Statliga verk, institutioner, akademier och medier har till stor del tagits över av kvinnor i västvärlden; och många minoriteter är numera representerade. Även HR-avdelningarna på många företag har en övervikt av kvinnor. Patriarkatets dominans, om den synades närmare, skulle visa sig vara en konspirationsteori. Likaså teorierna om systemisk rasism.

Om vi då skalar bort allt fluff så återstår slutligen förespråkandet och genomförandet av våld mot diverse grupper. Detta är rasismens kärna. Men att uppmuntra och genomföra våldsdåd – mot alla individer och folk – är förbjudet enligt lag i de flesta samhällen. Att särbehandla etniska grupper inför lagen är också mestadels olagligt.

Varför då allt prat om rasism?

De borde vara allas rätt att säga vad de vill, om individer, raser, folkgrupper osv, så länge vi inte förespråkar våld, mord eller särlagstiftning.

Noterar ni iron i detta? Det är ju oftast vänstern som vill göra väpnat uppror (revolution) mot diverse folkgrupper, och de är de som vill särlagstifta (kvotera) baserat på kön, ras och läggning. Och samtidigt så är det ofta dessa självutnämnda progressiva personer som kallar folk för rasister till höger och vänster, som ett magiskt skällsord, för att stämpla, förfula och förmodligen slippa svåra debatter.

Och nu när ordet rasism urvattnats till den milda grad att det kan handla om blickar eller tankar, så märker man att folk i lägre grad bryr sig om dess ursprungliga betydelse. Och kanske var det ett önskat slutresultat, så att vänstern kan bemöta oss med sin fina rasism, istället för högerns fula rasism? För när mörkhyade människor vandaliserar städer runt om i Europa och misshandlar andra folkgrupper, då beskrivs händelserna i förlåtande ordalag, i termer av socioekonomiska förhållanden, fattigdom, utanförskap etc. Medan polisen, den enda kraft som finns mellan våldsverkarna och folket, beskrivs som rasister och intoleranta. Då har vi vänt på skutan ett helt varv.

Vi märker sålunda att rasismbegreppet handlar om tolkningar, och att det är ett självutnämnt prästerskap som gör tolkningen och presenterar den inför de stora massorna. Det går således alldeles utmärkt att vara rasistisk mot judar, om det görs för att motverka sionism, israels utbredning och apartheid gentemot palestinier, men inte om judar utmålas som giriga globala bankirer. Samma sak med svarta, det anses vara rasistiskt att utpeka dem som ett folk med lågt IQ, medan vänstern arbetar hårt för att kvotera in svarta på universiteten, vilket egentligen är ett utslag av samma misstro mot deras intelligens. Att ”tycka synd” om vissa etniska grupper vittnar också om överlägsenhet och att man egentligen ser ner på deras förmågor.

Det är extremt rörigt att navigera i det här klimatet. Det saknas ofta intellektuell skärpa, debattnivån är låg, och det finns ingen vilja till dialog mellan de bägge parterna. Och det pratas ofta om ökad polarisering och uppdelning. Den enda gemensamma nämnaren är att alla är rasister, på sitt eget speciella vis.


Följ oss!