Ingen äger något, allt är fritt och allt är övervakat – i det nya goda samhället

Inget äger något, allt är fritt, och allt är övervakat - det nya goda samhälletLivet har gått från att vara en kamp, med tungt arbete för att klara brödfödan, till dagens samhälle där staten i allt större uträckning tar hand om medborgarna. Många länder har fri skola, fri vård, socialförsäkringar, barnbidrag och goda möjligheter till högre utbildning med fördelaktiga studielån och bidrag. Tanken var att berika medborgarna och samhället, samt skapa social rättvisa.

Många gillade välfärdsstaten, som systemet ofta kom att kallas. Men allt det som var gratis betalades förstås av någon. Det var skattebetalarna som bekostade det utopiska bygget. Och så länge alla bidrog till skatten och gemenskapen kunde systemet ses som en slags fördelning över generationerna, eller från fattig till rik. Rättvisetanken var ständigt närvarande.

Men det stannade inte där, det smids fortfarande progressiva visioner inför framtiden. Där medborgarna egentligen inte äger något, alla tjänster är gratis, som exempelvis kollektiva färdmedel som kan beställas från mobiltelefonen. Det behövs inte längre några privatägda bilar. Artificiell intelligens ser till att det inte uppstår trafikköer i storstäderna. När du åker iväg från ditt hem på morgonen, då kanske ditt vardagsrum förvandlas till ett kontor för någon annan? Även bostäderna används på det mest effektiva sättet under dygnets alla timmar. Du är ständigt övervakad i syfte att se till att samhället fungerar smidigt. Du behöver inte heller shoppa; kläder och mycket annat väljs ut utifrån dina preferenser och skickas hem till dig vid behov.

Många skulle tycka att det här vore en fantastisk utveckling, där man är omhändertagen, trygg och omvårdad. Medan idéerna framstår som ett skräckscenario för andra, som ett livslångt fängelse utan några som helst möjligheter till verkliga fria val.

Läsaren kanske skrattar lite, och förbereder sig på sluta läsa, då texten börjar närma sig det absurda, men så är det inte. Det finns mäktiga och inflytelserika tankesmedjor som arbetar med dylika tankar. Läs exempelvis den här visionära artikeln hos WHO, World Economic Forum. Och det handlar inte bara om en enstaka märklig text, nej, hela deras webbplats är fullkomligt nerlusad med dylika progressiva framtidsvisioner. De har alla en sak gemensamt, människan ska skyddas och allt omkring henne ska förenklas till närmast absurda nivåer. Individen görs därmed närmast ansvarslös, det mesta tas om hand av olika intelligenta system. Vi har få ägodelar, jobbar sporadiskt, ägnar oss åt lättsamma fritidsaktiviteter, och lämnar få spår efter oss då vi dör.

Vi skulle kunna kalla de här visionerna socialistiska. Motsatsen saknas, där folk istället drivs av tävlingsinsikt, konkurrens och driftiga individer belönas med mer pengar och status. Där medborgarna äger olika mycket beroende hur hårt de jobbar. Kläder och materiell kultur skiftar kraftigt beroende på vart du befinner dig i karriären eller i världen. Även ett dylikt mer konkurrerande samhälle skulle kunna utrustas med ett helgjutet socialförsäkringssystem där ingen faller igenom till fattigdom. Livet skulle likväl vara tryggt, fast med en rättvisa som bygger på personlig insats.

Dylika tankar verkar emellertid inte falla WHO i smaken. De arbetar hårt med att lansera den allomfattande globala mamman som ska ta hand om alla, och kväva oss med millimeterrättvisa och blind kärlek. Här finns ingen konkurrens, vassa armbågar, grova skämt, avund, girighet. Men vi riskerar även att förlora humorn, lusten, glädjen och strävsamheten. För vad är människan utan frihet, risker och äventyr? För evigt fängslad i en gigantisk barnkammare, där en babymonitor följer våra steg, och nannys kommer och går, och förser oss med allt vi behöver.

Är nannysamhället ens en tänkvärd filosofisk utmaning? Duger den ens som ett intressant diskussionsämne? Är det en ideologi, spådom, summan av alla dumheter –  eller droghallucination?

Visst finns det människor som vill njuta i ansvarslös fångenskap, likt barn för resten av sina liv, men många vill förstås inte. Ska avvikarna med milt tvång ledas in i systemet? Eller utbildas och indoktrineras att välja rätt? Modern genetik kanske tillåter våra herrar att gallra bort felaktiga foster redan i livmodern?

Och det egentliga syftet; törs vi ens fundera på det? Varför vill somliga leda in oss i detta?