Invandrare och flyktingar


När min far flyttade till Sverige i slutet av 60-talet fanns det inte så många flyktingförläggningar. Folk flyttade till Sverige och började ofta arbeta dagen efter ankomsten. Staten erbjöd ett fördelaktig lån, för att de nyinflyttade skulle komma igång. De flesta tackade nej, man ville ju inte stå i skuld.

Fenomenet kallades arbetskraftsinvandring. Konjunkturen styrde tillströmningen, fanns det många jobb så kom det fler, fanns det mindre jobb kom det färre. Det förväntades att invandrarna assimilerade sig, d v s anpassade sig och gick upp i det svenska samhället. Eftersom nykomlingarna arbetade och bodde jämsides med svenskarna lärde de sig språket, vanorna och ovanorna relativt snabbt.

På 70-talet begränsade LO och socialdemokraterna kraftigt arbetskraftsinvandringen. Invandrarna ansågs konkurrera med svenskarna om jobben. Men det socialdemokratiska partiet, där internationell solidaritet stod på dagordningen, kläckte istället idén om att bygga ut flyktingmottagningen. Indirekt var flyktingarna ett mindre hot på arbetsmarknaden, eftersom de hölls borta från den i många år. Detta kunde tydligen LO acceptera.

Flyktingmottagning skiljer sig väsentligt från arbetskraftsinvandring, här handlar det om människor med en speciell status reglerat av FN. Flyktingar har ofta utsatts för förföljelse, kanske suttit i fängelse, eller t o m blivit torterade. Flyktingar kan vara i behov av läkarvård, psykologhjälp och behöver framförallt försörjning. Staten vill givetvis utreda den asylsökandes ursprung, och då får vederbörande vänta i flera år på en flyktingförläggning utan möjlighet att försörja sig.

Flyktingar kostar pengar, och till skillnad mot arbetskraftsinvandrare så bidrar de inte nödvändigtvis med skattepengar och välstånd till sitt nya land. Vi kan inte heller förvänta oss att flyktingar assimilerar sig till det svenska samhället, eftersom de kanske planerar att återvända till sitt hemland när de blir fred.

Som mottagarland kan vi inte ha samma krav på nyanlända flyktingar som på arbetskraftsinvandrare. Kanske var det därför makthavarna började prata om integrering istället för assimilering. Med integrering menas att bägge parter anpassar sig en smula, både svenskar och flyktingar, för samhällets bästa.

Den s k flyktingdebatten i Sverige har kantats av stor förvirring, många kan inte skilja på flyktingar och arbetskraftsinvandrare, eller assimilering och integrering.

En restriktiv hållning mot utökad flyktingmottagning har ofta bemötts med anklagelser om rasism. Medan vanlig invandring (arbetskraftsinvandring) ofta har beskrivits i förnedrande ordalag. Göran Persson kallade företeelsen social turism.

Vi kan uppenbarligen inte ta emot alla jordens flyktingar, därom är vi nog alla överens. Till syvene och sist är det en budgetfråga, vi har helt enkelt inte råd. Och i förlängningen kan vi omöjligt skapa en migrationspolitik som ENBART bygger på flyktingmottagning.

Om vi istället skulle vikta över till arbetskraftsinvandring så måste LO och arbetarrörelsen ändra inställning. Och det är en svår nöt att knäcka för moderna mittenpolitiker som gärna vill hålla sig väl med allt och alla.

Ur en kulturell aspekt är även integrations- och assimilerings-frågan svår, den lägger ju grunden till all migrationspolitik, oavsett vilken sort vi väljer. I ett modernt samhälle kan vi inte kräva att invandrare assimilerar sig, vi vet att många inhemska kulturella drag inte kan tvättas bort, även om man lär sig språket hyffsat. Och varför ska man tvätta bort sitt ursprung, sina rötter?

Integrering är inte heller okomplicerat, vi kan ju knappast kräva att svenskar anpassar sig efter invandrarnas seder och bruk. Givetvis är det önskvärt att vi möts på halva vägen, att alla anpassar sig en smula, men det är ingenting som kan påtvingas medborgarna.

Segregering är ett annat fenomen som ofta beskrivs i negativa termer av medier och politiker. När vi alla vet att även svenskar gillar att klumpa ihop sig utomlands, det ger trygghet och närhet till vänner. Segregering behöver inte vara fel, vi måste ju själva få bestämma var vi ska bo.

Måhända har den svenska invandringen blivit alltför politiserad? Kanske skulle vi medborgare klara av det här bättre på egen hand, utan pekpinnar, luddiga termer och social ingenjörskonst? Det skulle med all säkerhet inte bli sämre.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, invandring, flyktingar, migration, flyktingfrågan, sd


Följ oss
Och få ett meddelande varje gång vi publicerar ett nytt blogginlägg.