Invandring, öppna gränser och gränslös feghet

Vad är öppna gränser egentligen? Att alla ska få komma in ett land, även brottslingar, beväpnade grupper, 10,000-tals personer i grupp? Nej, det går inte, ungefär på samma sätt som vi inte släpper in vem som helst i våra hem. Tanken om öppna gränser hos liberaler och frisinnade förutsätter att de omkringliggande länderna delar värderingar, politik och ekonomi – dvs att de också är fria länder, på ungefär samma nivå. Ett exempel är det gamla nordiska samarbetet, med passfrihet och gränsöverskridande arbetsmarknad. Men inte ens där hade vi helt öppna gränser, det finns alltid olika slags praktiska begränsningar.

Tanken om öppna gränser är alltså en långsiktig plan, kanske en vision rent utav, eller en utopi. Tills dess får vi ha våra gränser kvar, och släppa in folk som skaffar arbete, kan försörja sig, delar våra värderingar och på något sätt bidrar till gemenskapen. Det handlade ursprungligen om organisk invandring, och inte alls den massmigration som vi sett på senare tid, där många inte kan försörja sig utan lever på bidrag under långa tider. Detta skapar givetvis friktion med lokalbefolkningen. Öppna gränser är därför mest ett begrepp, och inte en verklig fungerande politisk möjlighet.

Nåväl, men ska vi inte hjälpa flyktingar i nöd, frågar många?

Jovisst, men det kan aldrig vara obligatoriskt. Att hjälpa handlar om att frivilligt ge pengar, och inte bli avtvingad pengar via skatten till ett migrationsprojekt som flertalet inte ens vill ha. Dessutom vet vi att det blott är ett fåtal av de asylsökande som är klassade som flyktingar enligt FN:s konventioner, s.k konventionsflyktingar. De flesta har flyktingliknande skäl, eller är anhöriga. I ärlighetens namn så lockas de ofta till Sverige, för att de vet att det finns ett frikostigt offentligt socialförsäkringssystem.

Våra grannländer har inte ägnat sig åt dylika experiment, och det behöver inte Sverige göra heller. Man är inte rasist bara för att man vill ha en hållbar migrationspolitik, man är inte rasist för att man ifrågasätter flyktingpolitiken, man är inte rasist för att man är orolig över utvecklingen. För övrigt har ordet rasist numera devalverats till att betyda något man ogillar, vilket är en sorglig utveckling, eftersom ordet har en verklig betydelse.

Invandringsfrågan är som vilken annan politisk fråga, och bör behandlas med förnuft. Men liv står ju på spel, får vi höra, vi måste hjälpa.

Javisst, men även vårdpolitiken handlar om liv, äldrevården, brandförsvaret, skolan som har hand om våra barn om dagarna. Det mesta är kritiskt inom politiken.

Invandringsfrågan har ingen särställning. Den kanske inte ens är särskilt viktig, ty vi kan hjälpa flyktingar på många olika sätt, att ta dem till Sverige är kanske inte ens det bästa sättet. För alla de miljarder som Sverige lagt på flyktingpolitik kunde vi byggt en hel stad i Mellanöstern med skolor, sjukhus etc. Det hade förmodligen blivit billigare, och vi hade kunnat hjälpa många fler.

Därför är den svenska migrationspolitiken inte bara dum, ogenomtänkt, inhuman, den ger inte heller valuta för pengarna, med tanke på hur många man skulle kunna ha hjälpt på annat sätt.

Dessutom, om flyktinghjälpen privatiserats, och skötts av civilsamhället med frivilligt ihopsamlade medel, då skulle vi även haft engagemang, hjärta och verklig villighet att hjälpa. Istället för dagens klimat där tonen mot invandrare hårdnar. Resultatet har blivit det omvända. Våra politiker har haft skygglapparna på, och fortsatt med det här omöjliga projektet, förmodligen av ren ängslighet för att bli kallade för rasister och dylikt.

Det finns också ett stort mått av godhetssignalering och överlägsenhet med i spelet. Den som är godast vinner. Men den som bara poserar och leker bror duktig är inte god, det handlar inte om vad vi säger, utan vad vi gör. Den svenska eliten, som styrt det här projektet, bor i svenska enklaver, ofta utan någon kontakt med invandrarna. Det finns ingen villighet att nedsänka sig, och beblanda sig med nykomlingarna, men än vid ett fåtal tillfällen, ofta för att just godhetssignalera och posera. Sedan bär det hem till de fina rena kvarten, där man slipper se problemen, som man själv ställt till med.

Man kan fråga sig vilka det är som är de verkliga rasisterna, de som vill gå till val på att minska invandringen, eller de som helst gömmer huvudet i sanden?

Och det är rent ut sagt sorgligt, att Svensson måste gå och rösta på ett gammalt skinnskalleparti för att ändra utvecklingen, bara för att de andra partierna inte kan hantera frågan på ett vettigt sätt. Att vara feg och gömma sig är ingen långsiktig strategi, det kan fungera ett kort tag, men sedan måste man ta tag i problemen.

Och nu står vi inför ett möjligt paradigmskifte inom svensk politik, och vi får innerligt hoppas att de invandringskritiska partierna håller sig till att blott minska invandringen, och inte har en vidare dold agenda. Men nu är det försent att fundera på det, 30 år försent, bara för att man inte vågade prata vettigt och öppet om helt normala politiska spörsmål. Dagens situationen är inte bara ett resultat av öppna gränser, utan även av gränslös feghet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.