Jakten på den fjärde politiska riktningen

Jakten på den fjärde politiska riktningen 1
Sovjetisk staty av Jurij Gagarin, den förste mannen i rymden.

Kortfattat så handlade 1900-talets politiska konfrontationer om tre olika ideologier, kommunismen, fascismen och liberalismen. Efter det andra världskriget så förlorade fascismen, och 1991 så raderades även kommunismen från kartan efter Sovjetunionens fall.

Kvar fanns den västerländska liberalismen som ensam segrare, slaget var avgjort, och vi gick in i en slags ideologisk vakuumkammare.

Många länder i väst började avveckla sina militära resurser, och även Putin vände sig västerut på den tiden och föreslog ett frihandelsområde från Lissabon till Vladivostok, ryssarna övervägde till och med att gå med i Nato.

Nåja, den tiden är förbi, och det är svårt att tro att en sådan epok ens existerade. Dagens liberalism har muterat till oigenkännlighet. Alla ideologierna felade slutligen. Och spekulationer kring en fjärde politisk riktning har lanserats av diverse tänkare.

Frågan är vad vi söker?

För det första är bilden av de tre ideologiernas kamp sinsemellan inte fullt så enkel såsom beskrivs ovan. Kommunismen var en reaktion mot den klassiska liberalismen under 1800-talet, och fascismen var en reaktion mot kommunismen och liberalismen. Och den vinnande parten, västerländsk liberalism var inte identisk med 1800-talets liberalism.

Vår tids liberala strömning (socialliberalismen) föddes efter de bägge världskrigen, och den motsatte sig inte bara fascismen och kommunismen, utan även sina egna rötter i den klassiska liberalismen (konservatismen).

Och då är vi redan uppe i fyra olika ideologier, men de flesta gör ingen skillnad på de olika liberala riktningarna även om de är väsensskilda. Många ser liberalismen som en kontinuerlig strömning från slutet av 1700-talet och framåt till vår egen tid. Skillnaderna beskrivs i termer av nödvändig utveckling och evolution.

Den klassiska liberalismen/konservatismen är väsensskild från dagens socialliberalism/socialdemokrati. Men dagens liberaler vill gärna förklara skillnaderna i termer av ständig positiv utveckling, eller så kallad whiggery.

Låt mig dra några exempel. I början av 1900-talet så fanns det rösträttsstreck, dvs spärrar för personer som ville delta i det politiska livet. Man fick inte vara straffad, konkursmässig, sinnessjuk, omyndig etc, men även individer under en visst inkomst tilläts inte att rösta i val.

Avskaffandet av rösträttsstrecken betraktades som en frigörelse, och positiv samhällsutveckling, men det fanns en poäng med att inte tillåta vissa personer rösta, oavsett vad vi idag tycker om saken. Personer som var fattiga eller slarvade med sin ekonomi ansågs inte mogna att påverka politiska frågor, som ofta innefattade ekonomi och krävde en övergripande förståelse av marknaden osv. Samma sak gällde folk som inte var vid sina sinnens fulla bruk.

Att kvinnor inte fick rösta handlade mestadels om att de inte hade en egen ekonomi, det var ofta mannen som arbetade i de borgerliga familjerna. Och även om de flesta arbetarklasskvinnor arbetade så var deras inkomst inte tillräckligt hög för att komma över rösträttsstrecket. När män med lägre inkomster fick rösträtt, så fick kvinnorna det också.

För att ytterligare illustrera min poäng, det var inte en intern reform eller utveckling att ta bort rösträttsstrecken, utan det var en omvälvning, en helt annan slags politik som tog över. De gamla liberalerna ville inte att fattiga, straffade, sinnessjuka etc skulle få rösta. Det fanns enligt dem en demokratisk poäng i att dessa grupper inte fick rösta. Det var inte av ren elakhet man hade begränsningar. Vad skulle hända om dessa grupper fick influera samhället, frågade man sig? Skulle vi få anarki, pöbelvälde, där de minst lämpade till slut skulle styra landet åt fel håll, eftersom de inte var förmögna att fatta svåra politiska beslut?

Medan de progressiva krafterna såg sina egna väljare öka markant genom att rösträtten släpptes fri. Efter dylika reformer skulle de gamla krafterna aldrig återhämta sig, och de stora massorna lät sig villigt styras av enkla budskap och feta rubriker. Ständiga reformer och förbättringar blev slagordet under många år, tills vi gick in i det postmoderna samhället där inget kunde förbättras längre, då allt var klart, vilket inte skulle hejda förbättrarnas och de klåfingrigas framfart. Och här illustreras liberalismens inbyggda svaghet, det finns liksom ingen ände på dess frihetssträvan. Till slut befriar man barnen från föräldrarna och dårarna från vårdarna, eller hittar på nya grupper att befria.

Gammelliberalerna blev till slut blott en friktionskraft i det politiska spelet, där de hela tiden övergav sina ideologiska trumfkort, efter att först agerat bromskloss i några år. En slags socialliberaler som ständigt upptäcker saker fem år för sent. Den västerländska liberalismen består alltså av dessa två krafter; en progressiv del, och en del som snällt följer efter i ur och skur, utan en egen vision blott friktion.

Så, det handlar inte bara om att söka en ny fjärde ideologi, utan kanske också om att återupptäcka en bortglömd?

Nostalgi i all ära, men det skulle vara väldigt svårt att idag gå tillbaka till ett mer klassiskt liberalt samhälle. Skulle stora delar av befolkningen nöja sig med att få rösträtten indragen? Att acceptera att de inget begriper av politik och ekonomi, och därför inte bör syssla med sånt? Skulle man acceptera att våra ledare arbetade för nationens och det egna folkets bästa, och att det ibland skulle leda till isolationism, självförsörjning, tullar och mindre spenderande i utlandet? Alliansfrihet, mer regionalism och mindre globala ambitioner? Staten skulle ägna sig åt de stora frågorna, och lämna de mindre frågorna till lägre instanser.

Fascism! skriker vissa med en unghunds brådmogna vilja till lydnad.

Nej, fascism är en helt annan ideologi, där har vi inte någon traditionell rösträtt eller pluralism, och samhällets resurser samlas under statens korporativa paraply. Så även om många gillar att gapa om fascister i tid och otid så finns det ingen plats för dylikt ideologiskt ihopblandade om man ska förstå saker på riktigt.

Sammanfattningsvis, den västerländska så kallade liberalismen vann det politiska slaget 1991, och det brutala 1900-talet tog slut i förtid. Nu skulle allt bli frid och fröjd, utan att riskera en återgång till forna tiders mörker och elände. Att den mjuka västerländska liberalismen skulle börja ägna sig åt censur, övervakning, kontroll, restriktioner, krig – det var inget vi kunde ana, och vi låtsats fortfarande att det inte är sant.

Medan vi med ljus och lykta söker efter en fjärde ideologi, så fortsätter den rådande ideologin att mutera till allt mer skrämmande former. Det finns allt fler indikationer på att nästa politiska inriktning bör vara en ickeideologi, och att de stora övergripande samhällsteoriernas tid är över.

Få nya artiklar direkt i mailen!

Loading