Kamalis svartvita värld

Masoud Kamali analyserar de främlingsfientliga partiernas framsteg i dagens SvD. Han noterar att fler etablerade partier bjuder in sverigedemokraterna till debatt, och att detta ger partiet oförtjänt mycket publicitet. Kamali tycker också att de etablerade partierna blir mer och mer rasistiska själva, eftersom de delvis plockar upp de oetablerade främlingsfientliga partiernas politik.

Kamali kallar sd för rasistiskt. Och redan här börjar problemen för en person som intresserar sig för ord och logik. Sd har omprofilerat sig ganska rejält de senaste åren, vilket inte kan ha passerat obemärkt förbi? Det är inte bara Reinfeldt & Co som triangulerar bortom tid och rum. Sd har numera ett hyffsat rumsrent partiprogram, skälet till att de inte vill ta emot fler invandrare är enligt uppgift rädsla för konflikter, isolerade kulturella enklaver, samt problem med integration. Sd tror dessutom att homogena samhällen har bättre möjligheter till fredlig och demokratisk utveckling.

Tja, vill man kalla detta för rasism, varsågod! Men vad ska vi då kalla de som mäter skallar och bygger brännugnar? Extremrasister?

Det finns en ganska märklig och farlig glidning av ordet rasist. Det får inte sluta med att all kritik gentemot invandring och flyktingpolitik etc ska förkastas som utslag av rasbiologiska tendenser. Invandring är ett mycket intressant fenomen och ska få stötas och blötas som alla andra frågor.

Kamali begår samma fel som han beskyller andra för, han tar inte den verkliga fajten med sd. Han kallar dem bara för rasister. Inte särskilt fyndigt. Han angriper inte deras politik i grunden utan raljerar kring fenomenet från åskådarplats, och angriper de etablerade partierna via sd. Alla partier är numera rasister, vi går mot ett hårdare samhällsklimat, tror jag att poängen skall vara.

Invandring är bra för ett samhälle. Men invandringen behöver inte alltid vara smärtfri eller vacker; idéer krockar, traditioner möts och åsikter går isär. Det handlar om en slags kreativ förstörelse, nykomlingarna vänder upp och ner på den lilla harmoniska byn, och någonting nytt föds i dess ställe. I mångt och mycket är det fortfarande samma by, men ändå inte.

Invandring föder nya idéer, nya traditioner och nya sätt att bruka vår åker. Isolering är å andra sidan fördummande, förtvinande, outvecklande och fegt. Att stänga gränserna vittnar om rädsla och skräck. Människor har alltid rest och färdats, bortom nästa bergstopp, och förbi nästa vågdal. Det är vår strävan och livsdrift att befolka hela detta klot, och bygga vårt hem där vi trivs bäst.

Jag tror att få människor i Sverige är riktiga rasister och vill isolera landet. Däremot är många missnöjda med dagens flyktingpolitik, och att de asylsökande försörjs av staten under många år. Många oroar sig också över antalet flyktingar vi tar emot. Det vore väl närmast konstigt om medborgarna inte reflekterade över dessa frågor? Av Masoud Kamali lär vi oss emellertid att dylika funderingar vittnar om rasism, och att den gamla socialdemokratiska flyktingpolitiken är fullkomlig, helig och oberörbar.

Frågar ni mig så tror jag att det är personer med Kamalis åsikter som får sd:s medlemsantal att skjuta i höjden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Kamali, flyktingpolitik, invandring