Kan och bör EU-motståndet organiseras?

Henrik Alexandersson skriver intressant om Sveriges hållning gentemot EU, och hur ett eventuellt motstånd kan eller bör organiseras. Han målar upp tanken om ett utträde, där man ändå skulle behöva leva efter EU:s regler men inte själva kunna påverka. Ett annat scenario vore att arbeta mot EU inifrån, ett långt och förmodligen fruktlöst arbete som måste föras dagligen i all framtid.

Ett variant som han glömmer är möjligheten organisera ett motstånd eller utträde TILLSAMMANS med några andra medlemsstater. Utbrytarstaterna skulle kunna leva vid sidan av unionen med egna avtal och regelverk, eller verka som en motkraft inom EU.

Precis som alla stora statsbildningar kommer EU förr eller senare att drabbas av splittring och upplösning. Vi kan jämföra med 1800-talets USA där spänningen mellan nord- och sydstaterna blev så stor att ett inbördeskrig tillslut bröt ut.

Detta är den ultimata faran med ett storskaligt utträde, att den stympade unionen förklarar krig mot utbrytarna. Oavsett vad lagstiftningen säger om utträde kan konflikter uppstå om unionen står inför en splittring eller delning. Vi inser därmed att EU:s roll som fredsprojekt inte är en grundmurad realitet.

Finns det någon mening med att splittra eller dela unionen? Vad skulle vi som land tjäna på detta?

Jag vill dela upp min EU-kritik i framförallt två punkter, dels att EU-politikerna ej följer subsidiarieprincipen (att stora beslut tas på hög nivå och att små beslut tas på lokal nivå), i dagsläget lägger sig Brysselpolitikerna i allt, stort som smått, vilket urholkar regional påverkan och demokrati. Och dels att EU bejakar övervakning och integritetskränkningar, med diverse lagstiftning t.ex SWIFT, ACTA, datalagringsdirektivet etc (på FRApedia kan du läsa mer om dessa och andra övervakningslagar).

Som ensamt medlemsland har vi inte mycket att säga till om i dessa sammanhang. Det verkar t o m så att våra lokala politiker drabbas av kollektiv hybris när de kommer till Bryssel, och ställer upp på möjliga och omöjliga lagförslag, de förvandlas från svenska politiker till EU-politiker. Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.

Att organisera en union inom unionen är därför ett rimligt alternativ; att några länder med gemensamma intressen sluter ett avtal, och tillsammans organiserar ett motstånd, med hot om utträde om så behövs. Framförallt är det övervakningen och maktkoncentrationen som ska motarbetas.

Är det här en reell möjlighet eller blott fantasier? Jag kan faktiskt se ett scenario framför mig där de nordiska länderna grupperar sig gentemot övriga EU, om man får med sig Storbritannien, där många invånarna också är EU-kritiska, ja, då lever unionen farligt.

Ett annat scenario är att flera centraleuropeiska länder t ex Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern organiserar sig och får med sig något västeuropeiskt land. Ett tredje scenario är att huvudaktörerna Tyskland och Frankrike hamnar i otakt, och att resten av länderna sluter upp med endera landet.

Vad som kommer att ske med EU är omöjligt att sia om, men att unionen inte kommer att leva i evighet det är nog alla historiskt bevandrade personer överens om.

Slutligen, det sista scenariot är att EU inte splittras utan istället avvecklas genom att införlivas i en ännu större samverkan, med exempelvis USA eller de asiatiska länderna. Då börjar vi närma oss en enda gigantisk stat på jorden, och makten och beslutsprocesserna försvinner ännu längre bort från medborgarna. Då blir den politiska makten absolut i ordets rätta bemärkelse.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant? Dela artikeln!

Gillar du Avancemang så kanske du gillar den här boken?

För dig som uppskattar science fiction, rymdopera och en och annan filosofisk fundering.

79 kr för e-boken. Mer info, eller köp, klicka här.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.