Kan segregering vara bra?

När fina morgontidningar vill måla fan på väggen lyfter de ofta fram det segregerade Stockholm, där allt fler höginkomsttagare bor i innerstan och i vissa utvalda förorter, medan låginkomsttagarna bor i miljonprogrammen utanför stadskärnan. Man blir lätt förfärad av detta, och ser fattiga ghetton framför sig och brinnande bilar kontra slutna muromgärdade rikemanskvarter. Är det så här vi vill ha det? är den självklara frågan.

Och mitt svar kanske förvånar. Ja, varför inte? Jämför med världens största och mest utpräglade smältdegel, New York. Här finns italienska kvarter, svarta kvarter, ryska, irländska och judiska. De bor tillsammans, men ändå inte. Precis som vi svenskar gärna söker oss till varandra när vi bor utomlands. Det skänker trygghet att bo bland landsmän, även om man lärt sig det nya språket och tagit till sig den nya kulturen.

Segregation behöver inte vara dåligt. Det kan tvärtom vara något gott. I dessa s.k segregerade områden finns ofta intressanta blandkulturer, som bjuder på nya dofter, smaker och möten. Vi kan dessutom knappast tvinga folk att bo i andra områden än de själva vill. Någon måtta får det vara på den sociala ingenjörskonsten. Det vi räds mest är väl fattigdomen och utslagningen. Att vissa områden helt enkelt ska bli kriminella kåkstäder som befinner sig utanför samhällets ramar.

Kanske är dessa farhågor överdrivna i vårt land där vi har a-kassa, socialhjälp, barnbidrag, flerbarnstillägg, föräldrapenning, bostadsbidrag etc. Ett land där över 40% av de totala offentliga medlen går till bidrag, ersättningar etc, finansierat av en total skattebörda som uppgår till nästan 50% av vår lön. Och så länge det förhåller sig på detta vis, bör vi kanske oroa oss mindre över fattigdomen, och mer om själva rättfärdigheten i systemet.

Godheten och välviljan bedrar oss ibland; för en lågutbildad person utan sparkapital lönar det sig mindre att söka jobb och försörjning på den vita marknaden, än att lyfta bidrag och arbeta på den svarta. Och det är väl här vi finner det egentliga problemet i Sverige. Ett etiskt och ekonomiskt dilemma, där medelklassen mjölkas på sina drömmar och besparingar, medel som skänks vidare till främlingarna som bor någonstans där bortom motorvägen. Kan möjligen konfiskeringen och omfördelningen skapa osynliga murar? Rätt eller fel, döm själva, men skyll inte på segregeringen, låt folk bo var de vill.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, segregering, invandring, flyktingar, Stockholm