Kejsarens återkomst

Kejsarens återkomst 1Förr eller senare uppstår en motrörelse. Även om många medborgare är passiva och rädda, så kommer vi förmodligen att komma till en punkt där obehaget blir för starkt.

Många av oss gillar att bli ledda genom livet av en fast hand, vi ifrågasätter inte överheten, utan följer passivt alla påbud och regleringar. Men även de fogligaste borde ha en gräns för samhällets intrång. Även om stubinen verkar vara lika lång som västvärldens s.k bostadsbubbla. Alla väntar på den stora kraschen och omvälvningen, men åren går, och inget händer.

Vi lever under falsk trygghet, statsskulderna ökar och politikerna trycker fler sedlar. Vi hemsöks av klimatförändringar, pandemier och krig, åtminstone om man ska tro medierna. Under senare tid har vi också märkt av en ökande inflation samt varubrist. Givetvis kan inte detta fortgå hur länge som helst. En dag kommer systemet att fallera, men vi kan bara gissa när.

Ett samhälle som präglas av förljugenhet, usla finanser och institutionellt förtryck kommer en dag att skrika efter ordning, ansvar och personlig frihet.

Precis som den klassiska liberalismen var en motrörelse mot envälde, och socialliberalismen var en motrörelse mot industrialismens avigsidor, så kommer dagens politik att bekämpa rådande orättvisor.

Folket kommer att reagera mot begrepp som liberal demokrati. Ty om dagens demokratiska system inte kunde försvara våra grundläggande friheter, vad är då demokratin värd? Är det blott ett vackert ord?

Somliga kommer att söka efter ett mer auktoritärt statsskick, där en upplyst despot garanterar medborgarnas grundläggande friheter. Det kan låta som en paradox, men är en realitet i flera länder som exempelvis Thailand, Lichtenstein, Singapore etc. En oinskränkt ledare innebär inte per automatik detaljstyrning av medborgarnas liv, som i de liberala demokratierna. Den ”starke mannen” blir istället en garant för lag, ordning, rättvisa och inte minst kontinuitet.

Vi ser den här utvecklingen redan idag, partier med auktoritär utstrålning vinner mark, och alltfler sneglar också i smyg mot Ryssland och Putin. De totalitära samhällena i öster har inga problem med invandring, gatuvåld, och samhällelig upplösning. Många skulle nog acceptera en diktator, om samhället åter blev lugnt och tryggt. Men det totalitära statsskicket är tillika en vansklig ordning som bygger på härskarens sinnelag och dagsform.

En annan variant är att styra mot ett mer republikanskt statsskick, med stärkt grundlag, författningsdomstol, ämbetsmannaansvar och en begränsad stat. Samt utökat regionalt självbestämmande, där städer och byar har större möjligheter att styra utifrån sina unika förutsättningar. Då kan vi få ett slags lapptäckssamhälle, och medborgaren kan välja livsstil genom att flytta några mil. Staten detaljreglerar inte, utan ägnar sig åt övergripande frågor.

Fast det här låter ju vansinnigt tråkigt för de flesta, det kan vara svårt att begripa hur olika statsskick fungerar, särskilt de små intrikata detaljerna. De flesta av oss har inte heller fått en gedigen utbildning i historia och politikens konster. Vi vet knappt hur folkstyret fungerar, eller om den ens bör ha några begränsningar. Ju mer demokrati, desto bättre – eller? Ska man kunna rösta om allt? Är demokrati blott majoritetens diktatur, där minoritetens kan plundras och förnedras i all oändlighet?

Det enda sättet att rädda den liberala demokratin – om den förfaller till despotism – är att hävda att den inte är äkta, att den är behäftad med allvarliga fel, att den har chanserat. Och genom att avlägsna de felaktiga delarna så kan man återskapa den, och bygga upp det fria samhället igen.

Frågan är om det är för sent? Vi har gett de folkvalda så många chanser. Politikerföraktet breder ut sig, många betraktar hela systemet som totalt korrupt och omöjligt att rädda. Givetvis finns det folk som kommer att vilja lappa och laga, i syfte att minska kaoset och mildra förändringens vindar. Tanken om att återgå till något beprövat och normalt låter förstås lockande. Särskilt under oroliga tider. Men det är inte säkert att det går. Eller om viljan kommer att finnas, den dagen kraschen kommer.

Prenumerera