KLASSKAMPEN – pånyttfödd eller stendöd?

Få filosofer har påverkat världspolitiken som Karl Marx. Från Vladivostok till Budapest till Havanna har folk tolkat hans texter och omsatt dem till realpolitik. I det Kommunistiska partiets manifest lanserade Marx tesen om klasskampen, själva grundbulten i den vetenskapliga socialismen, tankar som finns kvar än idag inom vänsterrörelsen. Under det senaste halvåret har begreppet dessutom florerat ordentligt i Sverige; en borgerlig regering tillåts inte reformera a-kassa och arbetsmarknadspolitik utan att beskyllas för att suga ut arbetarklassen. Även om deras politiska åtgärder numera får medhåll från oppositionen.

Vad är klasskamp? Ett slentrianutryck för allmänt missnöje gentemot marknadsekonomin och dess företrädare? Eller har uttrycket bibehållit sin djupare innebörd?

Så här säger Marx kortfattat:

Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.

Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.

Konflikten mellan arbete och kapital utgör den enskilt viktigaste röda tråden i historien. Abetarens underläge och ägarens överläge bidrar till den kamp som tänder historiens avgörande gnistor.

Upphör konflikten om staten, arbetarna eller en oberoende förvaltare tar över näringsverksamheten? Någon eller några måste inta en ledande position, tusentals arbetare kan inte ha omröstning varenda gång ett beslut ska tas? Givetvis kan det uppstå nya konflikter med den nya ledningen. Människan tävlar och rivaliserar i sin strävan efter makt och rikedom, oavsett om det är på fabriksgolvet, de fina salongerna eller i hemmet – oavsett om en kapitalist eller arbetare har makten. Marx gör ingen nogrann beskrivning av det klasslösa samhället, och slipper därmed ta ställning till människans fortsatta kamp.

Tvärt emot Marx förutsägelser har spänningen mellan arbetsgivare och arbetstagare svalnat under åren. En av orsakerna är att kapitalisten inte längre är huvudansvarig för löntagarens försörjning. Staten erbjuder a-kassa, nystartsjobb, studiebidrag, socialbidrag etc vid arbetslöshet. Medan fackföreningar förhandlar fram rimliga löner, god arbetsmiljö, anställningsskydd etc. Löntagaren är inte längre beroende av industriägaren.

Vi bör också ifrågasätta Marx tankar kring klass. Han menade att industrialismen bidrog till att förenkla klasskampen, då det blott skulle finnas två klasser kvar, kapitalister och proletärer, en profetia som inte infriats. Marx värld befolkas av många samhällsgrupper, vi möter småborgare, medelklass, trasproletariat, politiker och adel. Han menade att de andra klasserna skulle gå upp i varandra, han förutsåg t.ex medelklassens död, vilket senare skulle visa sig vara en total missbedömning. Klasser är som etiketter, en förenkling av verkligheten. För att få en djupare förståelse måste vi gå ner på individnivå. Vi äro alla lika men olika.

J S Mill utvecklar också tanken om kamp, men menar att motsättningen mellan STAT och INDIVID är en mer grundläggande konflikt i historien. Staten har som bekant rätt att beslagta delar av din inkomst, den har också rätt att konfiskera din egendom om du vägrar betala; den kan också beröva dig friheten och fängsla dig. Staten kan expropriera ditt hus och din mark. Staten fostrar dina barn i förskola, skola och gymnasium; staten kan t o m ta dina barn ifrån dig. I tider av oroligheter och krig kan staten kräva att du mördar och lemläsar. Många stater anser sig ha rätt att tortera och avrätta medborgarna. Lagar kommer och går, liksom de som utfärdar dem, medan staten består. Vem vet vilka som styr imorgon? Den som är gynnad idag kan vara jagad om ett år. Mill menar att det bästa för medborgarna är en liten stat, som har minsta möjliga befogenheter.

Om vi jämför statens makt gentemot kapitalisternas så inser vi att staten vinner med hästlängder. Staten/politikerna får sin vilja igenom med hot om böter eller frihetsberövande. Kapitalisten hotar med indragen lön eller avsked, vilket i praktiken är ett tomt hot eftersom vi numera har sociala skyddsnät och fackliga avtal.

Är det inte kapitalisterna som egentligen styr? Går inte politikerna i kapitalisternas ledband? Näringslivet utgör själva basen för allt skatteuttag. Självklart vill staten inte slakta sina mjölkkor, det gäller att hålla dem feta och lyckliga. Men om kapitalisterna går över gränsen, då slår politikerna till med järnhand, ett bra exempel är t ex de nedsablade oligarkerna i Ryssland. Ett annat exempel är myten om den fria marknaden, som är allt annat än fri. Även marknadsliberala länder som USA är hårt reglerade med konkurrensregler, monopollagar, kartellagar, kvoteringslagar eller hårda redovisningsregler som t ex Sarbanes-Oxley Act. Kapitalismens mjölkkor bör hålla sig i hagen, rymmer de så blir de skjutna.

Den statsbärande samhällsgruppen (kungar, adel, militär, politiker, statstjänstemän) är en helt egen samhällsgrupp och har alltid varit det. Deras eventuella rikedom kommer sällan från näringsverksamhet. Regenternas förmögenhet härrör från själva maktutövandet och dess privilegier; historiskt sett har skatt, tull, krig och erövringar varit en stor inkomstkälla. Konfiskering och hot om våld har varit statsmaktens melodi genom århundradena. Det största hotet mot oss medborgare är våra egna makthavare, maktens utmanare och andra staters makthavare, som exempel kan nämnas de bägge världskrigen, förföljelsen av av judar, armenier, zigenare, tutsier, kulaker, homosexuella etc etc etc.

Den moderna politikerklassen har privilegierna som sin främsta rikedom; de reser, knyter kontakter, dinérer, roar sig i de högre sfärerna – på skattebetalarnas bekostnad. De är förmögna även utan kapital. Givetvis försöker politikerna avvärja alla hot mot sin värld, oavsett om det är kapitalister eller proletärer som utgör faran.

Människans tillvaro har förmodligen alltid präglats av kamp. Under de ca 200,000 år vi vandrat på jorden har vi kämpat mot vädrets makter, sjukdomar, fientliga stammar, grymma hövdingar, inre stridigheter, stöld, hot, mord, orättvisor, avgudadyrkan, demagoger, irrläror etc. Vi har givetvis också kämpat för vår egen sak, vår egen framgång, att vinna den kvinna [man] vi älskar, för våra barns bästa, vårt hem, vår mark, vänner, makt, uppskattning, kunskap, insikt, förståelse och respekt.

Det finns många orättvisor i världen, en av dem är utsugning av lönearbetare. Vi gör oss en otjänst genom att teoretisera dessa orättvisor, sätta in dem i filosofiska system, ordna dem efter kod och etikett. Dålig lön och usla arbetsförhållanden kan blott avhjälpas genom lönehöjning och modernisering av maskinparken – eller genom att vederbörande säger upp sig. Att gapa om klasskamp och vänta på den revolutionära omvälvningen är detsamma som att vänta på Messias. Varje epok har sina myter, sina profeter och sitt opium.


Intressant.se. Andra bloggar om: politik, samhälle, klasskamp, Marx, marxism, socialism, kommunism

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

5 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Blogge Bloggelito
Blogge Bloggelito
13 years ago

Klasskampen är ersatt av könskampen.

Komme en feminist in här skulle hen sannolikt reagera på två saker. Det ena är att din lustiga figur är en han, en stereotyp. Ersätt med en teckning av Andrea Dworkin.

Det andra är uttrycket ”vinna den kvinna vi älskar”, ett stereotypiskt sätt att utgå från den manliga normen och det patriarkala perspektivet. Skriv ”förhandla med den partner vi önskar ingå samboskap med”.

Rent allmänt skulle hen förmodligen tycka att din artikel saknar genusperspektiv och osar patriarkala symboler.

Jonas N
Jonas N
13 years ago

Njae Klasskampen finns kvar som retoriskt tilltag att plocka fram under i vissa situationer och för vissa åhörare. Samma sak är det vad gäller könskampen, den är en modernare analogi på exakt samma fenomen som man hoppas skall bli lika användbart och gångbart som alibi för att man tillhör ’de goda’ som slåss för den ’goda saken’, ett ’bättre liv’ för dem som från början råkar befinna sig i ’underläge’ Andra varianter på samma tema är ’fredsrörelsen’, ’djurskydsrörelsen’, ’miljörörelsen’, ’klimatförändringar’ mm Dessa har samtliga vällovliga syften och väcker engagemang och empati för det/de utsatta. Och precis som i klasskampen kommer… Read more »

Robert
13 years ago

Blogge: Kvinnor har tyvärr under större delen av vår forna historia blott behandlats som ägodelar, oavsett hur vi ser på saken idag. Och tyvärr är det mest män som viftat med fanor och kastat tegelsten, även om t ex Delacroix målning säger annat. Men du har utan tvekan en poäng.
Jonas: Undrar just vad Marx hade tyckt om detta…?

Knute
13 years ago

En aha-upplevelse att vänstern är statskramare, hovets narrar, och näringslivet är mjölkkorna som snällt måste hålla sig i hagen.

Rutger
Rutger
12 years ago

Sossarna och delvis vänstern har gång på gång svikit sina väljare, att de gillar regeringens politik är ingen nyhet.