Kommunala hyresrätter – åt vem?

Jag flyttade till Stockholm 1993, och insåg ganska snart att det här med att skaffa bostad var ett kapitel för sig. I ca två år bodde jag i en studentlägenhet, därefter i en andrahandslägenhet, och när jag och min dåvarande sambo blev utslängda lyckades vi till slut skaffa oss en hyreslägenhet. Hon hade då stått i kö i många år, vilket resulterade i en minimal tvåa i Årsta på markplan. Efter ytterligare några år lyckades vi spara och skramla ihop till en insats, tog ett lån, och därefter kunde vi köpa en större lägenhet i ett område vi gillade.

Hyresrätter omhuldas av vänstern och dess intresseorganisationer, trots att det i princip är omöjligt att skaffa sig en dylik lägenhet som fattig utböling (om du inte hittar en sambo med bra könummer). Det finns inga fördelningspolitiska fördelar, inget som gynnar de fattiga eller utstötta. Du har små möjligheter att välja, och efter många år i kö blir du tilldelad ett objekt. Det handlar om att byta kors och tvärs, eller betala en svartmäklare som ordnar ett s k skenbyte. Du äger inte lägenheten utan betalar varje månad till någon annan, efter ett långt liv i hyresrätt lämnar du ifrån dig bostaden, och alla pengar du betalt hamnar i någon annans ficka. Dessutom finns det ingen fri hyressättning, en lägenhet i ett attraktivt område kan kosta lika mycket som en lika stor lägenhet i ett oattraktivt område.

Enda chansen för en nyinflyttad stockholmare att ordna ett hyggligt boende är att skaffa sig ett stadigt jobb, spara, ta ett lån, och därefter köpa en bostadsrätt. Allt annat handlar om tur eller skumraskaffärer, och vi bör inte förlita oss på någondera. Vänstern grämer sig över att de kommunala bostadsföretagen säljs ut, de hyllar ett system som aldrig fungerat, eller system som bygger på orättvisor, som gynnar några få, som uppmanar till svarthandel och fiffel. Detta är inte solidaritet eller arbetarpolitik; de kommunala hyresrätterna gynnar enbart särintressen och den svarta marknaden. Kommunerna är inte heller några goda förvaltare, stora delar av fastighetsbeståndet är fallfärdigt. Enda räddningen är förmodligen ombildningar, och driftiga bostadsrättsföreningar som renoverar. Givetvis vore ägarlägenheter ännu bättre, men där har vi fortfarande en bit kvar. Tänk er – att ÄGA sitt boende – en självklarhet i många länder. Men inte i Sverige.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, bostad, bostäder, allmännyttan, hyresrätt, hyresrätter