Konservatism – politikens friktion


Allt eftersom socialismen marginaliseras som bärande ideologi vänds istället intresset mot den s k borgerligheten och dess idéhistoria. Det vanligaste är att lyfta fram motsatsförhållandet mellan konservatism och liberalism, som anses utgöra en betydande del av det borgerliga arvet. Det har nyligen skrivits en hel del i ämnet, läs mer här, här, här, här.

Från att ha varit varandras motsatser och fiender, uppdelade till höger och vänster i den franska nationalförsamlingen, tvingades de fordom bittra kombattanterna ihop i kampen mot den nya fienden, socialismen.

Liberalismen kräver väl egentligen ingen närmare presentation, många pekar på föreställningarna om en fri marknad, lägre skatter och mindre statlig inblandning. Däremot glömmer man ofta självklara ting som yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, likhet inför lagen etc – utan dessa liberala kärnvärden hade vi knappast kunnat skapa ett modernt demokratiskt välfärdssamhälle.

Konservatismen då, hur ser dess föreställningsvärld ut? Handlar det bara om att stoppa förändringar och blicka bakåt under skilda epoker utifrån skilda värdegrunder, eller finns det några gemensamma nämnare?

Den klassiska konservatismen har en organisk samhällssyn, folket och nationen är besjälade, där delarna har en specifik plats i den större helheten. Vi människor har en given roll att spela i denna magnifika teaterpjäs, ofta en biroll dock. Det finns universella etiska värden, oavsett vad vi människor tycker och tänker. Vi är blott ofullkomliga varelser, men ju mer vi närmar oss den naturliga ordningen desto större framgång och harmoni.

Tankarna går osökt till det gamla klassamhället. Ett begrepp som numera oftast används för att vinna retoriska poänger, gärna under första majtal, och gärna i socialistiska sammanhang.

Sanningen är väl den att det gamla klassamhället redan var på dekis när socialismen och socialdemokratin föddes. De kan knappast ta åt sig äran för att ha dräpt monstret, möjligtvis utdelat sista sparken till dess skälvande döende kropp.

Klassamhället handlar om hierarki, med Gud och konungen/kejsaren i toppen, samt aristokrati, prästerskap, därefter handlare, hantverkare och slutligen bönder, drängar och livegna. Ja, jag skriver livegna, eftersom dylikt slaveri fanns kvar länge, inte minst i östra Europa, med närbesläktade avarter även i Sverige som t ex statare, backstugusittare el dyl.

Det fanns inga större möjligheter att byta yrkeskarriär, marknaden var starkt reglerad av det s k skråväsendet. Kungar och aristokrater hade rätt att begära tull från handlarna  och skatt från lantbefolkningen. Utbildning var enbart en angelägenhet för de privilegierade. Olika folkgrupper kunde också regleras med speciallagar, i t ex Justinianus edikt, som förbjöd judar att äga och bruka mark. Därav moderna tiders zionism, där åkerbruket i det gamla landet lyfts till skyarna av olika judiska grupper.

Familjen, eller rättare sagt ätten (klanen) var mycket viktig, här reglerades giftermål, inre angelägenheter som arv och skiften etc. Det hände också att man tog lagen i egna händer, och det uppstod släktfejder etc. En ung man eller kvinnas framtid handlade väldigt mycket om vilken familj hon föddes i, och denna familjs sociala och ekonomiska status. Det fanns få s k self made men och ännu färre self made woman.

Att värna och utvidga det egna landets intressen var tillika viktigt. Europas historia präglas av krig och vapenskrammel. Folk hade en ödestro; Gud skyddade dem mot svärd och kulor, och blev man träffad, ja, då var det också Guds vilja. Ödet. Och sitt öde kunde man inte fly ifrån.

Religionen utgjorde i mångt och mycket ett samhälle i samhället. Och ritualerna kring Jesus Kristus gav inte enbart tröst och hopp om en bättre tillvaro, religionen var även ett maktmedel. Kyrkan skötte ofta folkbokföringen, kyrkklockan uppmanade både till samling och varning inför krig, oroligheter etc, och prästen var ofta den ende skriftlärde i byn. Sjukhus och lärosäten hade vanligtvis kyrklig anknytning.

Vad har då den moderna konservatismen med allt detta att skaffa? Ganska mycket vill jag hävda. Dagens konservatism är knappast en ny traditionalistisk rörelse som blickar bakåt på skilda företeelser. Den nya konservatismen står i princip för samma värderingar som den gamla, i en moderniserad och urvattnad form givetvis.

Vi återfinner vurmen för kristna dygder, familjebanden, nationen, rojalism och en traditionell livsåskådning med klassiskt bildningsideal etc. Vi noterar likväl en misstro mot en alltför fri marknad, öppna gränser, rörlighet av folk och kapital. Samt kritik av alltför vågade kulturella och mediala yttringar.

Samtidskulturen anses ofta vara vulgär, trots att vederbörande mycket lätt kan välja bort dylikt. Nej, det finns ett större perspektiv, som handlar om att man vill välja bort det vulgära även för oss andra.

Politiken handlar, precis som hos socialisterna, inte bara om att organisera samhällets gemensamma intressen. nej, politiken sträcker sig in på livets alla områden, konsten, kulturen, familjen, där den goda smaken ska spridas och värnas.

Samtidigt är man helt fenomenal på att vända kappan efter vinden, när en s k vulgär företeelse tillslut vunnit gehör och accepterats, då inkorporeras den i det konservativa livsmönstret. Balett, abstrakt konst, modern musik, demokrati och allmän rösträtt är några exempel.

Men varför krävs det egentligen smakdomare? Är det möjligen så att vi västerländska liberaler saknar stil, klass, dygder och djupare livsåskådning? Hopplöst fångade i vår närmast maskinella och matematiska tillämpning av marknadsliberalismen och de personliga friheterna (kickarna)?

Nej, naturligtvis inte, men vi anser att konsten, kulturen, dygderna, religionen,  och den goda smaken INTE tillhör politikens värld, och därmed inte ska pådyvlas alla och envar.

Och vet ni vad? Vi har rätt.

Västerlandets framgångsrecept bygger på lika delar personlig frihet, jämlikhet, utbildning och ett stort mått sekularisering. Här har konservatismen inte bidragit med något, utan blott agerat bromskloss.

Möjligen kan det uppfattas som så att konservatismen balanserar radikala idéer till gagn för samhällets stabilitet och långsiktiga utveckling. Är då konservatism blott friktion? Ett motstånd, för att det inte ska bli kortslutning?

Hursomhelst, om konservatismen som bärande ideologi segrat hade vi fortfarande gått i kyrkan om söndagarna, haft ett porträtt av konungen i stugan,  och brukat vår jord, precis som vår far, och hans far före honom. Och det hade förmodligen inte ens de (ny)konservativa gillat.

Inte konstigt att många liberaler (och andra) förkastar konservatismen, och menar att den knappt kan kallas för ideologi, eftersom idéerna saknas, och knappt ens kallas för politisk rörelse utan blott tröghet i en fin kostym.

Socialister å andra sidan gillar inte att separera liberalism och konservatism, de föredrar att kalla oss borgare eller högern, och pådyvla alla det gammelkonservativa byket. Som om de inte visste bättre. Men de gör de. Skrämselpropaganda, lögner och halvsanningar är en viktig ingrediens i både den socialistiska såväl som den konservativa retoriken. Och likheterna mellan dessa kollektivistiska ideologier är större än olikheterna.

Fundera på detta nästa gång LO och socialdemokratin motsätter sig arbetskraftsinvandring för att värna den inhemska arbetsmarknaden, eller när moderater hävdar att lagring och avlyssning av allas mail och internettrafik krävs för att avvärja yttre hot.

Skrämma, reglera, snärja och kontrollera; med ett fåtal i toppen, utvalda av ödet för att leda oss vilsna får. Glöm dock inte att många vill bli ledda, både till höger och vänster, kanske är det tryggast så?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, konservatism, liberalism, borgerlig, ideologi


Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments