Konservatism utan Gud

Konservatism utan Gud 1När liberalismen och socialismen sviker så är det många som vänder sig till konservatismen. Att värna gamla ideal, bygden, folket, familjen och sederna känns naturligt och organiskt. Sunt förnuft brukar man ofta prata om i dessa sammanhang, och det är ju något som vi lider stor brist på i dessa tider.

Ett dilemma för konservatismen är måhända frånvaron av Gud. Visserligen finns det en och annan troende, men den allomfattande och universella Guden är borta. Den kraft som i princip alla trodde på och tillbad, den finns inte längre. Gud är död, som en gammal filosof uttryckte sig.

Gud är närmast en förutsättning för konservatismen. Det är kristendomen som gett ideologin sin etik och moral, vilket utgör själva fundamentet. Vi är alla lika inför Guds dom, står det i Bibeln, den som tror på detta borde utveckla en viss ödmjukhet i synen på sina medmänniskor.

Kan vi idag vidareutveckla en konservatism utan kristendom, utan Gud? På vilken moral ska vi bygga den istället? Sunt förnuft låter ju i och för sig bra, men den skiljer sig åt ganska mycket mellan olika människor. Vi behöver något evigt och sant, något som är skrivet i sten.

Nu vill jag inte uppröra någon, och jag är själv inte särskilt troende, men det har gjorts en del katastrofala misstag tidigare i historien vad gäller att bygga en konservatism utan Gud. Både fascismen, nazismen och kommunismen/socialismen bygger på samma ideologiska skelett som konservatismen, fast utan kristendomens etik.

De har alla en holistisk samhällssyn, helheten är större än summan av delarna. Folket och nationen har ersatts av klass eller ras. Istället för Gud har vi profeten, och istället för kungen den stora ledaren, istället för bibeln har vi profetens bok. Man tror på den starka staten. Det finns en sanktionerad estetik, arkitektur och konst. Yttrandefriheten är begränsad. Man prisar auktoriteten. Media skönmålar och rättar nyhetsflödet. Och människorna förväntas offra sig för det allmännas bästa. Våld kan bejakas för att uppnå målen. Man avskyr krämarna och deras globala sammansvärjning.

Nu är ju inte ideologier som legobitar, vi kan inte bygga ihop dem hursomhelst. De politiska tankeströmmarna är inte ett vattendrag som alltid rinner åt samma håll, de kan ta nya vägar och ändra sin färdriktning, och lämna efter sig små sjöar utan kontakt med den ursprungliga strömmen.

Många skulle peka på konservatismens svårfångade natur, den är ju måhända inte en utmejslad ideologi på samma sätt som liberalismen. Vissa menar att dess viktigaste beståndsdel är friktionen, som handlar om att hejda eller försvåra motståndarnas progressiva politik. Andra menar att konservatismen blott är ett försvarsverk, som hela tiden faller tillbaka på den föregående politiska trenden, och dessutom sakta anpassar sig till det progressiva budskapet. En tämligen blek ideologi i sådant fall.

Men notera att vänsterns politiska progressivism förr eller senare tar slut. Man kan inte förbättra och befria i all evighet, eller riva ner strukturer och orättvisor i oändlighet. Till slut sitter man i ruinerna och ger påhittade rättigheter till grupper som knappt finns. Och det är där vi befinner oss idag. Vänsterns och socialliberalernas progressivism har blivit till en kaosideologi. Den ideologiska strömmen har runnit ut i havet.

Vi är i ett skriande behov av en samhällsåskådning som står stadigt med bägge fötterna på jorden, och som kan hantera allt det som de progressiva har söndrat, plundrat och förvrängt. Om det blir de konservativa eller några andra som åtar sig detta digra arbete återstår att se.

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments