Krigets mening och mål

Krigets mening och mål 1Jag tangerade ämnet redan i det förra inlägget, men kom inte riktigt till skott; det handlar om Ukrainakrigets mening och mål, särskilt ur ett Nato- eller amerikanskt perspektiv.

Varför skulle väst egentligen intressera sig för en konflikt mellan två f.d Sovjetrepubliker? En konflikt som skulle kunna ha lösts utan blodspillan för decennier sedan. Antingen genom att ge de rysktalande provinserna i östra Ukraina visst mått av autonomi och självstyre, eller blott genom att lämna dem i fred. Det finns många länder i världen där det talas ett eller flera språk som har erkänd och offentlig status, men så ville inte ödet i Ukraina.

Efter Maidan-protesterna, som väst bejakade så blev inställningen till ryssarna mer eller mindre öppet fientlig. Och det var den västra halvan av landet som drev den här agendan, något som naturligtvis framstod som främmande för den östra rysktalande delen. Och vi såg splittringen öka från år till år, slutligen med ett fullskaligt krig som resultat.

Vad är då meningen med det här kriget som sponsras av Nato och EU?

Givetvis handlar det om att sprida demokrati. Ukraina, som anses vara Europas mest korrupta land betraktas ändå som mer demokratiskt än den store grannen i öst. Man har också uppmuntrat Ukraina med EU- och Natomedlemskap, trots att landet egentligen inte platsar i någon av gemenskaperna både av ekonomiska men även av säkerhetspolitiska skäl. Utvidgningen österut har blivit till ett mantra både för Nato och EU, men det bidrar egentligen bara med problem. Och det ser vi nu, med ett fullskaligt krig i Europa.

Stormakterna bör respektera varandras närområden, jag antar att USA skulle skruva på sig om Kanada eller Mexiko blev alltför nära vänner med Ryssland och började köpa vapen därifrån. Vi såg hur förorättade amerikanerna blev när oljepartnern Saudiarabien meddelande att de ville söka sig närmare Ryssland och de s.k BRICS-länderna. Genast började man tala om regimskifte, och även detta begrepp är ett centralt tema i amerikanska utrikespolitiken. Demokrati handlar mer om att visa lojalitet med USA, och mindre om hur politikerna i fråga är valda.

De amerikanska krigen präglas av ofta stort engagemang inledningsvis, och slutligen med tillbakadraganden och tysta misslyckanden. Så gick det i Vietnam, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien. Inga av de här länderna är sig lika efter de amerikanska interventionerna, med massförstörelse, död, splittring och flyktingströmmar som destabiliserar närområdena.

Elaka tungor menar att plutokraterna i USA hellre bombar länder tillbaka till fattigdom än att bygga upp dem till jämlikar. Det får bara finnas en stjärna som glimmar, allt annat är blott störningar och hot. Det är ett cyniskt sett att se på saken, men det finns teorier som är ännu mer luttrade.

Det s.k militärindustriella komplexet tas ofta upp i dylika sammanhang. Här avses inte någon slags foliehattsteori, utan om verkliga företeelser som till och med amerikanska presidenter varnat för. Det handlar alltså om den vapentillverkande sektorn i USA och dess bejakare. Med tanke på de moderna vapensystemens prislapp så inser vi att det finns enorma belopp att tjäna här. Och det handlar inte bara om regelrätta kostnader, utan även lobbying, bjudningar, gåvor och rena mutor.

Då det militärindustriella komplexet inbegriper både tillverkare, höga generaler och politiker så inser man att gruppen utgör en ytterst stark maktfaktor, kanske den mäktigaste i världen. Och genom att hela tiden se till att det råder krig och oreda i något hörn av världen så är affärsidén komplett. Nu senast ser vi att många EU-länder skickar äldre krigsmaterial till Ukraina, tillika subventionerat av Bryssel, så att nya vapen kan införskaffas från tillverkarna för att ersätta de gamla.

Det handlar alltså inte om att vinna krig – utan att göra av med så mycket materiel som möjligt, under längsta möjliga tid – och sedan dra sig ur och påbörja en konflikt på ett nytt ställe. Därefter upprepa igen. Detta skulle förklara varför USA startar krig på alla möjliga och omöjliga platser i världen, och efter några år lämnar tillställningen vind för våg. Bortom ideologiska skiljelinjer, bortom den dagspolitiska agendan, bortom sans och förnuft. Förmodligen en bidragande faktor till att världen ser ut som den gör.

Prenumerera