Kris i socialdemokratin


Interna stridigheter inom den socialdemokratiska rörelsen är inget nytt, höger och vänsterfalangens motsättningar vädras måhända inte öppet, men har dessvärre präglat rörelsen under många år.

De svenska socialdemokraterna vill vara ett brett parti, som samlar anhängare av olika röda nyanser, samtidigt som man driver en ganska lam vänster-mittenpolitik kryddat med lite exotiska inslag. Dumheterna ökade under Olof Palmes tid, och löntagarfonderna var måhända droppen som fick bägaren att rinna över. Sedan dess har man sökt sig mer mot mitten igen.

Det breda anslaget har länge varit ett framgångsrecept som tilltalat vänster- och mittenröster, och man har kunnat vara den drivande kraften inom svensk politik i många år.

Men partiet fungerar dåligt i opposition. Kriser, affärer och allehanda problem drabbar partiet gång på gång. Partiledarna har kommit och gått, och förnyelsearbetet har avstannat.

Partiet anklagats också för slutenhet, bristande transparens och odemokratiska interna beslutsprocesser.

Kanske är det så att mer öppenhet skulle omvälva partiet totalt? Om alla ledande positioner vore valbara skulle förmodligen ett annat parti se dagens ljus.

Och det här gäller de flesta svenska partier. Sverige som gapar så högt om demokrati, solidaritet och rättvisa har ett uråldrigt nomineringssystem inom partiväsendet. Här finns sällan primärval eller öppna voteringar. Listan vi lägger i valurnorna har partitopparna gjort upp inbördes. Den demokratiska processen når inte ner till gräsrotsnivå. Vi väljer bland de som lagts fram åt oss.

 


Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments