Kristenheten – enighet eller splittring?

Det pratas allt oftare om den kristna kultursfären eller kristenheten – förmodligen som en motvikt till islam. Och detta är inget nytt, Europa har ofta identifierats sig i termer av kristenhet, framförallt vid tider av starka yttre hot, från exempelvis mongoler, araber och ottomaner.

Vår överbryggande kristna gemenskap har emellertid inte hindrat oss från att kriga med varandra, eller underlåta att ställa upp för varandra. Västerlänningarna lät sina bröder i Konstantinopel erövras av Ottomanerna, och man förlorade en dryg fjärdedel av kristenheten i Anatolien och Mellanöstern. Vi kan också betrakta både första och andra världskriget som uppgörelser inom den västerländska anglosaxiska-germanska kultursfären, där de flesta andra folk hade biroller.

Kristenheten är sällan enig, och under ytan döljs skilda kulturer och åskådningar.

Enligt vad jag erfar så är det vår specifika kultur som styr idévärlden, politiken etc. Och religionen är blott en del av kulturen. Vi kan också se att olika delar av Europa modellerar sin religion utifrån sin kultur. Det är förmodligen inte en slump att Nordeuropa valde en mer asketisk kristendom (protestantism) medan Sydeuropa hade en mer färgstark motsvarighet i katolicismen. Och Östeuropa hade sin mer konservativa ortodoxi. Religionens toner och attribut kan mycket väl färgas av våra bakomliggande kulturella preferenser.

Och det var engelsmännens tolkning av kristendom som exporterades till kolonierna ut i världen, och blev framgångsrik, och inte spanjorernas variant – trots att det är samma religion, men uppenbarligen en annan kultur.

Det var i England som den industriella revolutionen satte igång, och det var den forna kolonin USA som länge bar vår framgångssaga på sina axlar både vad gäller utveckling, teknik, kultur, politik etc.

Latinamerika, som koloniserades av Spanjorer och Portugiser har länge legat i bakvatten, och det är inte förrän nu man börjar resa sig, med länder som Chile i spetsen.

Enligt mitt sett att se på saken är den västerländska civilisationen mångt och mycket ett protestantiskt-anglosaxiskt-germanskt projekt – i större utsträckning än ett latinskt-katolskt, eller ortodoxt-slaviskt projekt.

Alla dessa länder är kristna, fast de har olika kulturer, och väldigt skilda öden och framgångssagor. Och ibland möts alla dessa skilda varianter av religion och kultur, som exempelvis i sekelskiftets Österrike-Ungern, där Wien blev en smältdegel för många olika idéer och tankar. Men det är snarare ett undantag än en regel. Och det Habsburgska imperiet blev tillika söndrat efter första världskriget, och uppdelat i nationalstater som i större utsträckning baserades på de skilda regionernas kulturer.

Att prata om en kristenhet eller en kristen kultur bygger nog mer på önsketänkande än verkligheten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.