Kultur och statskultur

Efter att snabbt ha ögnat igenom dokument rörande den s k kulturutredningen, slås man av tanken huruvida kulturen ska samordnas av staten eller överlåtas åt civilsamhället. Lyssna bara på ordet Kulturutredningen. Här handlar det inte om någon specifik kultur utan begreppet i sin helhet. Staten ska utreda kulturen. Det faller på sin egen orimlighet.

Kulturbegreppet har skiftat under åren, ursprungligen avsågs cultura anemi, dvs själens odlande. Vissa företeelser betraktades som särskilt uppbyggliga och bidrog till mänsklighetens utveckling. Exakt vilken musik, konst, lyrik etc som stärkte själen styrdes av den goda smaken, där etablissemanget, kyrkan etc stod som garanter. Konstnärer har alltid försökt att tänja på gränserna, det ingår uppenbarligen som en del i uppdraget, från Rembrandts Nattvakten till Vilks rondellhundar.

Stora delar av den konst som vi idag lyfter till skyarna var beställningsuppdrag, där konstälskande kapitalstarka privatpersoner i överenskommelse med konstnärer bidrog till allehanda storverk. Idag är det finare att leva på skattepengar i kombination med konstnärlig frihet; lite elakt skulle man kunna säga att dessa konstnärer lever på offentliga medel och skapar saker som inte nödvändigtvis efterfrågas. Därför viker publiken, och allmänheten ifrågasätter rätteligen hur de gemensamma medlen används.

Många inom kultursektorn ropar emellertid högt och pekar på att staten visst försörjt konsten under alla tider, javisst, despoter som betraktade folkets pengar som sina använde det stulna guldet till att förgylla sina salar, eller till att imponera på sina vänner med opera, skådespel etc. Den typen av statlig sponsring skiljer sig ganska mycket från dagens, även om den formella traditionen har fortsatt.

Själv hör jag till den gamla traditionen av uppdragsarbetare. Jag skulle aldrig drömma om att kräva skattepengar för min verksamhet. Utan det är mina uppdragsgivare som betalar min lön. Och de gör det frivilligt, eftersom samarbetet berikar oss på olika sätt.

De äkta kulturarbetarna skulle inte ens kalla mig konstnär; jag är snarare en illustratör, grafisk designer, serietecknare – en hantverkare kort och gott. Att en sån som jag lägger mig i debatten framkallar förmodligen mest överseende leenden från de statsförsörja proffsen, de som verkligen vet, de som lever och stör etablissemanget på rätt sätt, enligt de rätta koderna.

Jag kan trösta mig med att jag följer en gammal god tradition, som bygger på en affärsidé som förhoppningsvis kommer att överleva kulturutredningar och däven tvångskultur. Och skulle jag en dag inse att jag inte längre kan leva på min konst, så förefaller det inte alls främmande att flippa hamburgare i ett gatukök eller kränga annonser via telefon; jag har gjort det förr, och kanske kommer jag behöva göra det igen. Konst handlar om kommunikation, försvinner publiken försvinner också konsten.

Om kulturutredningen i SvD och DN. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kulturutredningen, kultur

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments