Lagstiftaren, folket och nationen

Solon,
Solon, athensk statsman, konstitutionell lagstiftare och poet.

Vad konstituerar en nation? Är det dess folk, kultur, vanor och ovanor eller dess juridiska ramverk – eller alltihop?

På vems uppdrag verkade äldre tiders lagstiftare, Lykurgos, Solon eller Amerikas grundlagsfäder? Det fanns ju uppenbarligen redan ett folk, som sökte deras tjänster, men det var måhända inte sammansvetsat eller enigt? Konstitutionen blev det magiska kitt som skapar civilisationer, kontraktet som definierar nationer.

De grundlagar vi har idag är inte längre heliga, de kan ändras efter behag, utifrån de mest lynniga politiska vindarna. Vi har varken folk, konstitution eller en nation. Allt flyter samman. I den stora konfluxens tidevarv finns inga fasta punkter.

Vissa drömmer om att ena jordens folk och bilda en världsregering. Och då är nationalismen bara ett hinder på vägen. Precis som regionalismen var ett hinder för 1800-talets nationalister. Byar slås samman till socknar, socknar till län, och län till länder, som slutligen blir till imperier. Och det finns ingen återvändo, allt blir större, mäktigare och mer komplext. I en naturlig och oundviklig utveckling. Till den dagen då allt faller samman.

Lagstiftaren, som är lika mycket magiker och hjälte, kan bara verka i ett givet sammanhang, där folket åberopar honom och vill att han ska vara enaren och livgivaren. Han är inbjuden till den heliga ritualen, folket vill bli en nation, det enda som saknas är pergamentet och bläcket varpå eden ska präntas.

De flesta intresserar sig inte för dylika frågor. De säger sig inte begripa vad det handlar om. Det bekymmerslösa livet i våra nerklottrade betongstäder är mer lockande. Utan släkt, nation eller historia. Modernitet. Populärkultur. Nakna människor som uppfinner sig själva varje morgon. Med nya vänner och nya äventyr. Det gamla är trist, det nya vackert. Människor har inte rötter, de har fötter. Ända tills det svarta giftet når deras hjärtan.

De mänskliga banden och nationsbyggandet i dess spår är inte bara en vacker tanke, det handlar förstås också om överlevnad och sinnesfrid. Nationen är på många sätt en utökad familj, bestående av människor man borde kunna lita på i vått och torrt, folk som har samma värderingar och drömmar som en själv. Känslan av tillhörighet. Inte bara liknande maträtter, broderier och folkdanser. Utan även sammanhang, tillit, stolthet över det man åstadkommit, och en brinnande iver att skapa mer.

Sådana folk finns knappt längre.

 

Bild från Wikipedia. Sailko, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Prenumerera