Låt de dystra molnen skingras

När jag var barn såg man hoppfullt på framtiden, vi skulle färdas i svävare mellan städernas ståtliga skyskrapor. Och vi trodde att människan snart skulle utforska stjärnorna. Kärnkraft var visserligen riskabelt men gav oss fantastiska möjligheter till oändlig energi. Och visst hade mänskligheten mängder av problem, men de skulle lösas med hjälp av forskning och framsteg. Ingenting var omöjligt. Framtiden var ljus.

Idag är bilden lite dystrare; folk lider av klimatångest, vi funderar på att bli veganer och skippa flygresor. Vi har en ambivalent inställning till teknik, och vill egentligen hellre ägna oss åt yoga och självförverkligande, men vi flyr till sociala medier och bingewatchar TV-serier. Det är en introvert kultur, och framtiden är mestadels mörk.

Vi vita européer bär dessutom på en diffus känsla av skuld. Vi startade de bägge världskrigen som ledde till miljoner människors död, förintelsen av judar, atombomberna över Japan; en meningslös slakt som befläckar vår storslagna västerländska civilisation.

Vi uppfinner fantastiska ting och förenklar tillvaron för resten av världen, men vi känner skuld för krig, imperialism, nationalism, kolonialism, kapitalism, socialism, rasism, klimatet och förtryck av kvinnor och homosexuella. Det mesta är vårt fel. Det blir svårt att bygga vidare på detta.

Å andra sidan, allehanda massförstörelsevapen och vätebomber i händerna på oss vanliga klantiga, hämndlystna, avundsjuka och giriga människor. Än har vi inte förintat oss själva, trots att vi skulle kunna utplåna jorden flera gånger om. Vi kanske besitter en gnutta godhet och förnuft trots allt?

Alla civilisationer som uppnår vår tekniska innovationsnivå riskerar total utradering. Oavsett om det beror på kalkylerad illvilja, hämndlystnad eller klantighet så finns hotet där. Särskilt i början då tekniken är ny och oprövad. Mot bakgrund av detta så har vi klarat oss förhållandevis bra.

Kanske är det ett test? Gudarnas ödesdigra lotteri? Eller är det bara utvecklingens självklara gång?

Istället för överdriven självömkan och nihilistisk civilisationskritik så kanske vi ska känna oss lyckligt lottade. Vår civilisation klarade denna livsfarliga brytpunkt.

Vi överlevde. Vi utplånade inte varandra. Och det är dags att gå vidare.

Stöd det fria ordet!
Alla pengar går oavkortat till att utveckla tidskriften. Klicka här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.