Leder ett splittrat Europa ofrånkomligen till krig?

Idag lämnar Storbritannien den Europeiska unionen, ett politiskt samarbete som blivit alltmer dysfunktionellt och rent utav meningslöst. Det började med frihandel och slutade med gemensam valuta och parlament.

Givetvis kan européerna fortsätta att idka frihandel utan en politisk union, och de kan knyta avtal och överenskommelser som förenklar för medborgarna och näringslivet. Till detta behövs ingen gemensam byråkrati och maktapparat.

Att ständigt sträva mot att bli en federation är ingen naturlig utveckling för Europa, som nu Storbritannien visar. Oenigheten framgår också genom de centraleuropeiska ländernas tvära attityd gentemot Bryssel. Splittringen syns tillika på den skyhöga arbetslöshet som vissa sydeuropeiska länder fortfarande dras med. Fler saknar arbete i Grekland idag än under den stora depressionen i USA. Hur kan en union finna sig i en sådan extrem ekonomisk obalans? Därutöver har vi en okonventionell valuta, samt banker med osunda balansräkningar, och en olöst migrationskris.

Många dysterkråkor påtalar att ett oenat Europa kommer att sträva mot misstänksamhet, revanschism och i slutänden krig. Det är Europas öde, det är så vi är skapta. Med jämna mellanrum blossar det upp förödande konflikter över vår kontinent.

Mellan 1914 till 1945 dog det ca 100 miljoner människor i Europa till följd av krig, etnisk rensning etc. Förutom de bägge världskrigen så hade vi även ryska revolutionen och spanska inbördeskriget. Ska nu allt detta komma tillbaka? Vi ser redan dragna vapen i Ukraina, och i sydöst så reser sig åter igen det Ottomanska riket, medan Europas stormakter är vilsna och yrvakna.

Fast samtidigt är situationen helt annorlunda än vid förra sekelskiftet. Då fanns det ännu inga kärnvapen, och inget hot om total ödeläggelse. Detta får våra ledare att tänka sig får både en och två gånger innan de drar i krig. Dessutom, för första gången på 500 år så är inget europeiskt land den främsta stormakten i världen. Den rollen tillfaller USA. Världens öde avgörs inte längre i Europa, som den gjorde under napoleonkrigen, första- och andra världskriget. Därför minskar också risken för ett storskaligt krig. Planetens framtid påverkas numera även av andra länder som USA, Kina, Japan, Indien etc.

Därutöver finns det en del ouppklarade gränstvister kvar från första världskriget i de gamla Habsburgska territorierna, samt från Sovjetunionens upplösning. Detta kan eventuellt leda till konflikter i framförallt i öst, men de kan likväl lösas fredligt och leder med all sannolikhet inte till några världskrig.

EU var mångt och mycket en skapelse av det kalla kriget. USA ville ha ett förenat Europa att samtala med, och en buffert mot Sovjetunionen. Ett starkt och enat Europa i dagsläget skulle snarare utgöra ett hot mot USA, särskilt om Ryssland en dag välkomnas in i gemenskapen. Därför är Europeisk splittring att föredra, att inget av de Europeiska länderna blir för stort och mäktigt. Notera att Rysslands ekonomi fortfarande är en dvärg jämfört med flertalet industriländer. Fast tillsammans skulle vi givetvis vara en stormakt.

Vad är det då för fel på dagens samarbete? Varför fungerar inte EU? Det finns mängder av svar på detta som innefattar ekonomiska förklaringar, samt skillnader i kultur, mentalitet etc. En viktig sak att notera att flertalet unioner i världshistorien skapades genom militära samarbeten, på devisen att tillsammans är vi starkare. EU har ingen gemensam militär, istället har vi Nato som är ett transatlantiskt samarbete.

EU byggdes på vackra premisser om frihandel och öppna gränser, varav bägge dessa kriterier spelat ut sin roll. Många européer bryr sig inte om avskaffandet av tullar och tariffer när den inhemska momsen kan vara så hög som 25%. Och hur kan öppna gränser vara en bra idé när vi får migrationskriser och social oro?

Att Storbritannien lämnar EU först är historiskt sett inget förvånande, de ligger utanför kontinenten och har alltid skrivit sin egen historia, och de vill idka handel och kommers på egna villkor. Ett svagt Europa utan stark centralmakt passar dem också, de vill inte få en dolk i ryggen över kanalen. Därför gäller det att försvaga kontinenten och slå split.

När Storbritannien lämnar unionen får Frankrike en starkare roll. Tyskland, som borde vara den naturliga ledaren lever fortfarande i en slags skuggvärld av skam från andra världskriget, de bedriver en ganska lam utrikespolitik och dess militär är begränsad. Medan Frankrike är splittrat av folkligt missnöje, och kan inte ta rodret med fast hand. Därför finns ingen tydligen ledning, ingen given auktoritet i unionen.

Förutom i Centraleuropa, där Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien bildat ett starkt samarbete och format en egen politisk inriktning. Numera blickar även Italien och Österrike åt deras håll. Om centraleuropeisk realkonservatism är den nya vägen för EU är svårt att säga något om, men det skulle innebära en rejäl kursändring, och jag tror inte att de forna stormakterna skulle gilla utvecklingen. Istället finns risken att både Frankrike och Tyskland sätter sig på tvären och slutligen lämnar unionen åt sitt öde. Och då är splittringen fullbordad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Bra sammanfattning och denna dags betydelse kan bli lika stor som murens fall för 30 år sedan. Vi kommer, antar jag, att se ett avreglerat Storbritannien dra ifrån EU på alla tänkbara områden. Särskilt på det ekonomiska. Vi lär också få se ett allt massivare missnöje bland EUs nettobetalande stater över ekonomisk stagnation, ökande regelverk och en tilltagande och allt klåfingrigare eurokrati. Problem med nytillkomna stater och ett fortsatt kraftlöst agerande visavi Turkiet.
    Eftersom EUs toppolitiker utses och inte väljs i fria val så finns ett demokratiskt underskott och efter Lissabon är dagens och morgondagens EU inte alls vad vi och flera andra stater en gång röstade om. EU är globalisternas projekt och de nationellas fiende.
    Jag antar att det finns populistiska ledare som väntar på rätt tillfälle att träda fram i historiens ljus.