Liberaler – kom ut ur garderoben!

Sprid!

Lagrådet ger grönt ljus åt regeringens förslag om utökad avlyssning, även socialdemokraterna är nöjda efter några justeringar. Samtidigt vässar kritikerna sina pennor och varnar för ett storebrorssamhälle á la 1984 med uselt skydd för den personliga integriteten. Vi svenskar är redan från början hårt kontrollerade, alla sociala försäkringar, vårdärenden, skattefrågor, brottsmål etc är samlade under ett id-format, det sk personnumret, vilket givetvis underlättar samkörning av dataregister. Även Eu:s datalagringsdirektiv medger ökad övervakning.

Flertalet regeringar i väst hackar på den personliga integriteten, uppskrämda av terroristhotet i efterdyningarna av 11:e-septemberkatastrofen. I Sverige förespråkade centerpartiet en mer återhållsam linje, men dessa ambitioner verkar ha förhandlats bort i allianssamarbetet.

Jag anar en stor besvikelse bland många liberaler. Uppenbarligen finns det inget parti som representerar våra åsikter och tar strid för dem; och detta gäller inte bara frågan om övervakning, utan en lång rad andra frågor där frihet får backa inför statlig kontroll och kollektivism.

Var ska vi lägga vår röst? Uppenbarligen kan vi inte rösta på de socialistiska partierna, men snart inte heller på de s k borgerliga. Vi tröstar oss med att alliansen ändå är bättre än vänsterkartellen; det är förvisso sant, men politik handlar inte om att vara nöjd med ljummen ärtsoppa.

Moderaterna, som i grunden är ett liberal-konservativt parti har jobbat hårt för att tvätta bort konservatismen och i dagsläget flirtar de med socialliberalism och socialdemokrati. Samtidigt som de lanserade sig som ett borgerligt arbetarparti har de låtit sig influeras av George Bushs nykonservatism. Många tror att konservatism blott handlar om att värna familjen, kyrkan, nationen, försvaret och därefter kryddar man eventuellt med lite abortmotstånd eller liberal marknadsekonomi. Historiskt sett är det mer komplext än så, de konservativa ser folket ses som en organism, helheten är större än summan av de enskilda individerna. Vi verkar i kollektiv anda för att nå kollektiva mål, folk har sina plikter, sin rangordning, sin roll för nationen/folkets bästa. Denna typ utav konservativ kollektivism är inte bättre än socialisternas dito, och bör tvättas bort ur politiken, precis som arbetarrörelsen bör tvätta bort klasskampsretoriken. Mot bakgrund av detta blir vi inte överraskade av att socialdemokrater och moderater kan enas om slakta den personliga integriteten.

Den renläriga liberalismen har ofta haft en mindre skara anhängare, vi har ofta lierat oss med konservativa eller t o m socialister för att nå våra mål. Det har varit oheliga allianser som ingåtts mot gemensamma fiender, så skapades liberal-konservatismen som en motkraft mot socialismen. I 1800-talets Tyskland gick det t o m så långt att liberaler och kommunister kämpade gemensamt mot kungamakten. Under 1900-talet gav tänkare som Nozick, Rand, Friedman m fl liberalismen en starkare identitet. Även om många av oss inte stödjer deras tankar till 100% så skapades en självsäkerhet och ett större medvetande.

I dagsläget ser vi Sydamerikanska vänsterpopulister som nationaliserar företag och eldar på klasskampen utan att dra lärdom av vad som hände i Sovjetunionen, Kina, Kambodja, Polen, Ungern, Tejckoslovakien etc etc etc. Vi ser nykonservativa i Nordamerika som förespråkar kristen nymoralism, enorma försvarsutgifter, undantagslagar och utökad övervakning. Medan de europeiska länderna har stärkt sin gemenskap till den milda grad att statsbyråkratin håller på att ta över politikens roll.

Har vi liberaler kommit till vägs ände, och slutligen blivit de oheliga alliansernas förlorare? De har till och med plundrat oss på vår ideologi. Vad vore socialdemokraterna utan sina liberala influenser – kommunister? Och moderaterna – monarkister? Vänsterpartiet – stalinister? Jag överdriver måhända en smula, men poängen är att liberalismen idag blivit en överideologi, som dessvärre oftast hålls gömd i garderoben.

Är då inte även liberalismen ett hopkok av tidigare redan existerande tankar? Till viss del, men liberalismen är förhållandevis intakt och sammanhållen. Innan 1700-1800-talen vilade Europa i ett ideologiskt mörker, som många av oss har svårt att greppa. Kungar, kejsare, adel och de priviligierade styrde samhället. Folkets röst var inget värt, övergrepp och summariska rättegångar var en del av vardagen. Bönder och hantverkare höll sig till sina skrån, näringsfrihet fanns ej, och inte heller yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, jämlikhet el dyl. Allt detta är idag självklarheter, och det är knappast de andra ideologiernas förtjänst.

Jag söker efter ett parti som verkar för välfärd utan socialism och konservatism. Min realpolitiska ådra kräver inget nyliberalt samhällsexperiment, utan blott ett parti som verkar i tydlig liberal anda, som har den pedagogiska förmågan att förklara sin politik, och besitter drivkraften att genomföra den. Kanske är det dags att bilda ett nytt borgerligt parti? Eller ska vi nöja oss med att våra idéer till slut kommer att vinna, oavsett vilket parti som exploaterar dem?

Intressant.se. Andra bloggar om: samhälle, politik, liberalism, libertarianism, nyliberalism