Libertarianism vs anarkism

Sprid!

Frihetliga personer finns i en mängd olika kulörer, den gemensamma nämnaren är att man vill ha en mindre stat (eller ingen alls). Och att civilsamhället sköter mer av det som idag stat, kommun och landsting handhåller. Vården exempelvis skulle kunna drivas av företag, kooperativ, föreningar el dyl, och finansieras med försäkringar, medlemskap etc.

Ett praktiskt exempel på civilsamhällets makt är den svenska arbetsmarknaden, där fackföreningar och arbetsgivarorganisationer har kommit överens om olika regleringar, exempelvis minimilöner – det är med andra ord inga riktiga lagar, stiftade av riksdagen, utan överenskommelser mellan olika intresseorganisationer. Balansen upprätthålls med hot om strejk, lockout etc – åtgärder som egentligen ingen tjänar på, och som man helst undviker.

Sen finns det ju en mängd olika exempel på hur fackföreningar och andra organisationer missköter sig, och då gäller det för medlemmar (och ickemedlemmar) att engagera sig och kräva någon slags rättvisa.

Att kalla sig anarkist är för mig något skrattretande, dels bär ordet på en mängd dåliga associationer, och dels tror jag inte på ett samhälle utan en gemensam makt, någon form av stat.

Hellre kallar jag mig libertarian eller frihetlig. Det finns en del viktiga argument för statlig makt, även om den i mitt tycke bör begränsas. Ett samhälle som sköts och styrs av diverse kooperationer eller frihandelssällskap kan lätt urarta och förvandlas till en aristokrati.

Givetvis finns det alltid folk som är mer intresserade av makt än andra, och de kommer givetvis att se sin chans – på bekostnad av de som bara vill bli lämnade i fred.

Att sällskap och föreningar ska upprätthålla maktbalansen, och skapa jämvikt kan svårligen fungera om inte alla följer ett gemensamt regelverk, som upprätthålls av en gemensam ordningsmakt. I värsta fall kommer vi att se olika ordningsmakter i konflikter med varandra, eller ta över svagare grupperingar – och då är tanken om den fredliga anarkismen borta. Och vi ser klansamhällen, aristokrati, feodalism etc växa fram. Kanske träder en stark ledare fram och skapar ordning, och då har vi plötsligt ett kungadöme. Härmed har vi skapat raka motsatsen mot det vi ville uppnå.

En liten statsmakt, som enbart upprätthåller lag och ordning, samt på frivillig basis insamlar en kriskassa – har i mina ögon större chans att överleva. Problemet är att begränsa den lilla staten – så att den inte breder ut sig över livets alla områden, som idag, där det mesta är genomreglerat och inskränkt.

Frågan för mig är inte om vi ska ha en stat eller ej. Utmaningen är att behålla staten liten. Vi vet ju att politiken har en tendens att svälla, det verkar närmast inbyggt i politikens DNA. Just nu producerar vi samhällen som alltmer påminner om Orwells 1984, och vi måste bryta den onda cirkeln.

Politikens roll och syfte bör vara att hålla sig begränsad. Politiken ska inte bära på visioner och idéer – det är vi människor (medborgare) som ska vara visionärerna, det är vi som ska bygga och utveckla samhället. Det är civilsamhället som är det egentliga samhället. Staten ska se till att vi inte stjäl, hotar, skadar och mördar. Resten kan vi själva ta hand om.