Libertarianismen – livsfarlig skrivbordsprodukt?

Libertarianismen - livsfarlig skrivbordsprodukt? 1Libertarianismen/anarkokapitalismen är ursprungligen en slags akademiker-ideologi, som svårligen når de djupare folklagren i sin helhet. Många människor räds tanken om spontan ordning, stärkt äganderätt, fri association, rätten att bära vapen osv.

Libertarianer har under flera decennier försökt popularisera ideologin på flera olika sätt. Milton Friedman pratade om valfrihet och frimarknad, vilket smittade av sig på 1980-90-talets nyliberaler. Öppna gränser lanserades också som en möjlighet att arbeta och nöjesresa runt om i världen. Och individualismen blev närmast en slags modern religion.

Tyvärr så har populariseringen av ideologin genom åren bidragit till en del misslyckanden och problem. Många nyliberaler betraktade fri invandring som ett politiskt vapen som skulle leda till välfärdsstatens kollaps, något man ivrigt bejakade. Resultatet blev massmigration, enorma samhälleliga utmaningar och mer auktoritära statsmakter.

Vi har också den ensidiga frihandelspolitiken, som inte tog hänsyn till huruvida motparten erbjöd lika gynnsamma handelsvillkor tillbaka. Västvärlden överflödades av lågprisprodukter, från länder med en outsinlig armé av låglönearbetare; en bidragande orsak till företagsflykt och industridöd.

Medan den präktiga individualismen alltför ofta ledde till egoism, tomhet och ensamhet. Läkemedelsindustrin lär tjäna grova pengar på all psykofarmaka som skrivs ut i spåren av vår ytlighetskultur.

Är libertarianismen en livsfarlig skrivbordsprodukt, vacker i tanken men fatal i genomförandet?

Jag skulle vilja påstå att alla ideologier är farliga om utövarna slutar tänka själva. Om vi tar idén med öppna gränser så inser de flesta att det är en praktisk omöjlighet, eftersom det inte finns ett oändligt antal arbetstillfällen, skolor, sjukhus, bostäder osv. Samhälle och civilisation är i sig själva begränsade resurser. Därutöver så bör vi ha gränskontroller för att hindra kriminella, terrorister, krigsherrar etc. Sen har vi också den kulturella aspekten, där invandrarna kan ha en diametralt åtskild kultur än värdlandet, vilket kan leda till social oro, och i slutänden inskränka medborgarnas frihet.

Våra moderna välfärdsstater bjuder in flyktingar och försörjer dem med skattebetalarnas pengar. Och detta är förstås knappast nyliberalt i någon mening. Men, att därtill addera öppna gränser och fri invandring är en ohelig och explosiv ideologisk sammanblandning.

Den renläriga libertarianska migrationsprocessen skulle ske organiskt, och utan statliga bidrag. Invandrarna anpassar sig över tid, och infrastrukturen byggs långsamt ut. Här finns inga farhågor om massinvandring, kulturkrockar och vad man ska göra med de som inte hittar jobb. Naiva sinnen menar att arbetslösa migranter hellre återvänder hem, än att befolka slumområden, försörja sig på smulorna från de rikas bord, och bilda en ny samhällelig underklass.

Vi ser en liknande godtrogen syn på frihandel. Dels har begreppet förvanskats, de tusensidiga avtal som vi har idag är egentligen inte ett utslag av frihandel. Och dels finns det inget som tvingar oss att idka frihandel med skurkstater eller länder som utnyttjar oss. Straffavgifter på avtalsbrott etc borde inte förvåna någon. Tullavgifter har blivit något fult, medan våra politiker glatt höjer moms och punktskatter. Avgiften har flyttats från gränsen till butikerna. Är det frihandel? Eller att somliga länder överöser oss med varor, men inte tillåter oss att exportera i samma omfattning till landet i fråga? Medan vår egen tillverkningsindustri antingen förfaller eller flyttar. Kreativ förstörelse kallas det visst för. Och vi väntar på nästa stora teknikskifte som ska rädda oss, som om det vore en naturlag.

Slutligen, dagens motbjudande hyperindividualism är inte enbart ett utslag av missriktad nyliberalism, den fanns redan tidigare i vår västerländska kultur, och introducerades i större omfattning med populärkulturen på 1950-talet. Däremot har nyliberalismen förstärkt den. Sköt sig själv och skit i andra, lyder mantrat. Och den högt upphöjda icke-aggressionsprincipen dyrkas med gudomlig påmpa och ståt. Du är fri att göra vad du vill, så länge du inte inskränker någon annans frihet att göra detsamma. Det låter visserligen bra, men är alltför klent för att bära upp ett komplett samhälle. Det begränsar sig till blott en av de bärkraftiga pelarna, vi behöver några till; och kanske är detta själva orsaken till att det libertarianska huset är snett och vint – och mestadels tomt?