Lite fattigdom är kanske priset för att hålla den stora maktfullkomliga staten borta?


Det här resonemanget kräver en förklarande trestegsraket för att bli begripligt. Häng med!

I

För det första; allt färre villa ha en övergödd stat som förföljer medborgarna från vaggan till graven. Den överbeskattar, överreglerar och delar ut skattebetalarnas pengar kors och tvärs, samt att övervakning, kontroll och förmynderi ökar. Få gillar den här utvecklingen, medan den pågår just nu, runt omkring oss.

II

För det andra; det finns blott ett sätt att motarbeta den stora maktfullkomliga staten, och det är att kraftigt begränsa dess makt. Politikerna får färre ansvarsområden, och civilsamhället får mer att säga till om. Skatterna sänks radikalt, regleringarna blir färre och den personliga friheten ökar.

III

För det tredje; då höjs många röstar för de fattiga och de svaga, hur ska de klara sig? När skatterna sänks kraftigt och vård och andra omsorgstjänster privatiseras, som en naturlig följd av att politikerna drar sig tillbaka.

Till saken hör att många sjukhus och socialförsäkringar kan drivas av föreningar, organisationer, kooperativ etc. Är inte detta den frihetliga vänsterns dröm också? Folkligt förankrade kooperativ? Innan allt bara blev statssocialism?

Nåja, alla nöjer sig inte med dylika förklaringsmodeller. De kan inte få in i sitt huvud att folk skulle klara sig utan en stor och stark stat, som tar hand om allt och alla. De anser att den stora staten måste finnas, per definition. Civilsamhället klarar inte allt.

Ok, även om jag inte tror på argumentet, även om jag tror att civilsamhället kommer att lösa uppgifterna bättre än staten, även om jag tror att statskramarna har fel. Om de trots allt skulle få rätt, vore det inte att föredra att några blev lite fattigare och mer utsatta, inom ramarna för en liten hanterbar stat? Istället för att vi alla blir undersåtar i en övergödd maktgalen superstat? Det är värt att fundera på saken.


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag