Mänsklighetens stora problem – hur förvara ÖVERSKOTTET?

Ända sedan mänskligheten ändrade ekonomi (från jägar-samlare till jordbrukare fr o m 10,000 f kr) har det stora dilemmat handlat om hur vi ska förvara vårt överskott.

Brödsäd förvarades under tak, och utgjorde både bytesvara, utsäde och matreserv. Av säden kunden man snabbt och enkelt laga diverse maträtter, de små kornen var hållbara och ganska enkla att förvara. Om taket till förrådet läckte, och säden utsattes för fukt och röra, då hotades hela vår existens.

Kött fick mycket längre hållbarhet genom att förvaras i saltlake, därför har salt under långa tider också varit en källa till rikedom. Vissa grönsaker syrades, torkades, medan frukt och rotfrukter kunde förvaras länge i enkla jordkällare.

Förvaring av överflöd och rikedomar har alltid inneburit ett problem. Samtidigt är överflödet viktigt för människan; om vi hela tiden måste jaga och samla, så blir det ingen tid över för poesi, konst och vetenskap. Vi kan nog konstatera att möjligheten att lagra livsmedel o dyl bidragit starkt till vår utveckling.

Vi inser också att det gäller att sprida riskerna, att både ha rovor i källaren, säd i torrförrådet, saltat kött i tunnan etc. Genom att samla olika sorters livsmedel, och förvara dem på olika sätt i skilda förråd, minimerar vi risken för hungersnöd.

Det jag beskrivit nu är ett enkelt bondesamhälle, så här har folk levt i tusentals år, och vårt överskott och vår rikedom har varierat med vädret, innovationer, farsoter, krig och allt annat som påverkat mänskligheten.

I de flesta samhällen har det emellertid funnits objekt med höga nominella värden, såsom konst, religiösa föremål, guld, silver, purpursnäckor, ädelstenar etc. För en bit guld kanske man kunde köpa flera kor, eller t.o.m en hel gård. Vilket i praktiken är absurt, eftersom vi varken kan äta eller dricka guld; den vackra glänsande metallen har helt enkelt ett fiktivt värde. Värdet består i en överenskommelse som majoriteten respekterar.

När det började präglas mynt ca 700 f Kr i Mindre Asien, kombinerades guldets nominella värde med en kunglig stämpel, som garanterade dess äkthet.  Nu hade vi plötsligt en praktisk säker valuta, vi slapp krånglig byteshandel, och vi kunde dessutom spara vårt överskott och placerade dem i dessa mynt. Livet blev enklare och mer praktiskt, vi kunde dessutom bära med oss stora värden, vilket möjliggjorde mer avancerad handel och investeringar.

I princip rådde detta guldmyntfotsystem ända fram till 30-talet, ty även våra sedlars värde garanterades tills dess av guld. Den stora depressionen ändrade på detta, de länder som övergav guldmyntfoten klarade sig snabbast ur krisen. Idag garanterar stater och statliga banker våra sedlars värde.

Precis som förr i tiden vill vi sprida riskerna. Vi har lärt oss att det inte är lämpligt att enbart investera i t ex guld, utan vi fördelar investeringarna i aktier, fonder, råvaror, fastigheter etc etc. Bankerna handlar sinsemellan med s k instrument, som helt enkelt är stora värden som förpackats på lämpligt sätt. När något oväntat smyger sig in i instrumenten, t ex ett dåligt värde som maskerats till oigenkännlighet – ja, då falerar instrumenten och vårt finansiella system.

Det krävs givetvis enorma felaktigheter för att något ska hända, vilket vi upplever idag, när mängder av dåliga amerikanska bolån ompaketerats och pressats ut på marknaden. Här spelar givetvis politiken också en roll, ty den styr marknaden med lagar och regleringar; amerikanska politiker uppmanade medellösa medborgare att ta bolån till låg ränta. När räntan dessvärre gick upp falerade både politiken och marknaden.

Detta är förmodligen inte hela anledningen till krisen. USA har sedan den förra depressionen använts sig av stora lån för att finansiera sin expansiva ekonomi och politik. I dagsläget, när nya ekonomiska stormakter gör entré, som t ex Kina och Indien, ändras de ekonomiska förutsättningarna. Balansen gentemot Kina lär vara enormt skev, och Kina vägrar att revalvera sin valuta, dvs höja dess värde. Som lågprisland kan de tillgodose produktion och tillverkning av en mängd produkter på en enorm marknad. Med en dyrare valuta skulle Kina förlora mängder av investeringar och industrier.

Idag upplever vi stark kritik mot det kapitalistiska s k nyliberala systemet, både från socialister och konservativa. Man skyller på den fria marknaden, trots att alla länder har en slags blandekonomi, som i olika grad regleras av staten. Människor som förvaltar stora penningsummor anses vara särskilt giriga, och man vill ytterligare begränsa handel och företagsamhet för att skapa ekonomisk stabilitet.

Men samma problem hemsöker socialister och konservativa, oavsett vilka ekonomiska lösningar de förepråkar – HUR ska vi förvara vårt överskott, VEM ska garantera dess värde?

Med en historisk och arkeologisk överblick kan vi snabbt konstatera att inget system är perfekt. Olika föremåls värde förändras pga sociala, religiösa eller politiska strukturer. Vi kan därför aldrig förutse framtiden, eller skydda oss mot ekonomiska kriser. Ta exemplet Volvo, för några år sedan var deras stora säkra, tillförlitliga bilar mycket populära, men idag vill folk ha små bränslesnåla modeller. Säkerheten har närmast blivit standard. Volvos unika värden har urholkats, liksom efterfrågan.

För att gå till kärnan, det är vi människor som skapar värden, det är vi som bestämmer att fastigheter, guld eller purpursnäckor har ett värde. Pengar kanske bäst kan beskrivas som en fordran på arbete, och ett lån är egentligen en framtida fordran på arbete.

Det enda vi kan lita på är vårt arbete – våra händer, våra idéer och vår skaparkraft – där finns ytterst alla värden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, pengar, valuta, finanskrisen, krisen, ekonomi, historia

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

4 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Peder
Peder
12 years ago

Mycket bra skrivet!

Copyriot
Copyriot
12 years ago

Georges Batailles economie generale är nog det mest konsekventa försöket att sätta överskottet i centrum för ett ekonomiskt tänkande.

Danne Nordling
11 years ago

Vi har egentligen två problem: förvaringen av överskottet och tilliten vid transaktioner. Överskottet kan hjälpligt förvaras genom investeringar – i sämsta fall lagerinvesteringar med stor inkuranstendens (t ex mjölk). Hur anspråken på överskottet skall organiseras är svårare. Det vanliga nuförtiden är att ha olika pappersinstrument som man allmänt sätter tilltro till och som därför kan representera överskottet. Genom att samma typ av instrument också behövs i löpande transaktioner blir bilden oklar. Det är ju faktiskt så att värdeinstrumenten i en avancerad ekonomi är många gånger större än anspråken på det faktiska överskottet. Detta beror på fenomenet som kallas kredit. Den… Read more »

Robert
11 years ago

Och jag antar att problemen med kredit härrör från vårt märkliga bankväsende, dvs fractional reserve banking? Där staten står som garant, samt kontrollerar räntan?