Maskinens tidsålder går mot sitt slut

Kort sagt, moderniteten är i grund och botten en maktkamp om de sinande resurser tidigare generationer har lämnat efter sig, och som den kast som gör anspråk på att utgöra eliten inte längre vet hur man förnyar.

Maskinens tidsålder går mot sitt slut 1Detta kan vi läsa hos Fnordspotting, ännu en välformulerad och ögonöppnade artikel om samtiden och dess våndor.

Vad är då denna modernitet, som för alltid stöpte om vårt samhälle efter det stora kriget 1918, och garanterade att det aldrig mer skulle byggas arkitektur med korintisk kolonnordning eller flödande fasadornament, och där konsten, poesin och kulturen ej längre skulle avspegla det sköna? Nu skulle samhället vara funktionellt och modernt.

Redan vid första anblicken av denna funktionalism så inser man att den knappast är funktionell eller ens modern (vad det nu betyder?). Platta tak är inte särskilt praktiska för att skydda från regn, och stora fönster skyddar inte mot kyla, och de underdimensionerade köken lämpar sig knappast för matlagning. Kanske skulle regnet, kylan och kökskonsterna upphöra i och med modernismens landvinningar?

Givetvis fanns det någon slags ideologi inbäddat i denna nya praktiska tidsordning. Kanske för att man inte i alltför hög grad skulle förstå varifrån inspirationen egentligen kom? De tidiga funkishusen var till stora delar en pastisch på japansk arkitektur och estetik, medan Picassos samtida stiliserade porträtt lånade inspiration från afrikanska masker. Märkligt nog så var det en dylik orientalism och sökandet efter något annat som bildade den tunna basen för det som senare benämndes modernism inom konst och arkitektur. Men även dess filosofi och kultur vilade på liknande sköra argument.

Maskinens tidsålder går mot sitt slut 2Den tidiga modernismen firade stora triumfer med de väldiga art-deco skyskraporna i New York. Eller utgjorde dessa byggnader den förra epokens dekadenta slutskede? Det är inte lätt att säga när tidsåldrar och epoker avlöser varandra. Jag återkommer till detta lite längre fram. Vi kan i alla fall konstatera att Ernest Hemingway aldrig hade kunnat skriva Och solen har sin gång innan första världskriget. Ingen har som han beskrivit den snöpta krigsgenerationen, och känslan av slutet eller mellantiden och i bästa fall början på något annat, oklart vad.

Det meningslösa blodbadet och förstörelsen efter det första världskriget bidrog med stark bitterhet hos oss västerlänningar, och en misstro mot oss själva och vår fordom så starkt lysande civilisation. Freud förklarade det storskaliga mördandet i termer av dödsdrift, medan andra menade att industrialismen och massförstörelsevapen utgjorde grunden till den enorma slakten. Krig var inte längre bataljer som kunde genomföras på avsides belägna ängar utanför bebyggda områden, nej, nutidens krig var totala och drog med sig allt och alla. Och vi upprepade alltihopa några år senare, med ännu ett världskrig där återigen miljoner fick sätta livet till.

Nej, inte många civilisationer skulle kunna ha överlevt detta. Det är en annan västerländsk civilisation vi ser 1970 eller 2020 om vi jämför med 1914, både vad gäller grundläggande värderingar, estetik, arkitektur, politik osv. Det ständiga sökandet efter något annat grundar sig förmodligen i skam, bitterhet och civilisationsångest. Borta är det eviga och det sköna. Istället har vi ironin och kommenterandet som främsta vapen, och vi har belönats med konstarter som betongbrutalism, dekonstruktivism och intersektionalitet.

Maskinens tidsålder går mot sitt slut 3Om vi lämnar den gängse spelplanen och begreppsvärlden för en stund. Låt oss betrakta merparten av vår samtid som en övergångsfas – industrialismen, de stora krigen, atombomben, resan till månen, och informationsteknologin. Det är en era som ytligt sett bjuder på mycket nytt och fascinerande, men i grund och botten handlar om en vidareutveckling av ett grundläggande koncept.

Vår nuvarande tidsålder började någon gång i början på 1700-talet. Då uppfann vi maskinen. Den maskin som alla andra maskiner bygger på, den konstruktion som i sin tur bidrog till mängder av andra konstruktioner som vi än idag förfinar och förbättrar. Även revolutionen inom data och informationsteknologi kan tillskrivas denna ursprungliga maskin, i termer av spin-off- och kringeffekter.

Den civilisation som inte uppfinner maskinen, och inte lyckas sprida kunskapen om dess tillblivelse, den blir kvar i en annan epok, och förmår inte göra det stora språnget till industrialismen.

Västerlandet uppfann maskinen som koncept för över 300 år sedan, och vi har under den här mellantiden utvecklat och förfinat den. Den har bidragit till stor lycka, men även förstörelse och misär. Övergången från en epok till en annan utgörs av dylika stora förändringar, inte när vi uppfinner iPhones eller elbilar, utan när vi skapar själva konceptet på vilket allt annat vilar.

Vår era närmar sig sitt slut. Det kan ske idag eller om 30 år. Inget vet exakt när, eller vad som väntar därefter. Något nytt är i vardande, antingen inom kulturen eller inom det vetenskapliga området. Och den era som inleddes med upplysningen avslutas och lämnas därhän.