Matriarkatet och de våldsamma kulturmännen

Det har blivit en livlig debatt efter filmen Älska mig för den jag är, som handlar om sångerskan Josefin Nilsson och hennes olyckliga förhållande med skådespelaren Örjan Ramberg på 1990-talet. Ramberg har stått anklagad för ha grovt misshandlat Nilsson, vilket anses gett henne skador för livet. Hon dog 2016 av hjärtproblem och en missbedömd dos receptbelagd medicin.

Den bredare debatten handlar om s.k kulturmän som beter sig illa mot framförallt kvinnor, både fysiskt och verbalt, och omgivningen låtsas som ingenting. Man låter dem hållas, och det dåliga beteendet fortsätter år efter år utan att någon sätter ner foten. Nu höjs röster för att Ramberg ska sparkas från Dramaten där han arbetat sedan 1970-talet.

I Sverige och många andra länder anses det vara kvinnorna som bär upp finkulturen. De är de som köper biljetter till teatrarna, operan, baletten. Det är de som läser skönlitteratur, ser på Guldpalmsbelönade filmer, går på poesiaftnar, konstutställningar, museer etc etc.

Kulturkvinnorna bär tillika upp de våldsamma männen. Och många av dessa kvinnor har tillkämpat sig höga positioner inom kultur, media, utbildning och myndigheter – som ger dem makt. Men detta mäktiga matriarkat kräver sällan de misshagliga personernas avgång, eller att de reder ut sina liv. Kvinnorna fortsätter att hylla och köpa biljetter till de våldsamma männens prisbelönta föreställningar, år ut och år in. Det handlar om en slags märklig symbios, som inte förefaller helt frisk för en utomstående.

Kulturkvinnorna känner inget medlidande med sina systrar, även om misshandeln är känd eller uppenbar. Det är inte förrän någon gör en bredare film om våldet, en film som når ut till en större publik, som röster höjs om att stoppa drogerna, pennalismen och våldsamheterna på kulturinstitutionerna.

Jag vill också passa på att nämna att det sjuka beteendet inte enbart riktas mot kvinnor, utan även mot unga män. Det handlar ofta om unga oerfarna personer som blir utnyttjade av äldre personer med makt. De äldre agerar portvakter in till de åtråvärda positionerna, och de yngre hungrar efter framgång och bekräftelse. Och merparten av allt detta subventioneras i hög grad av skattebetalarna.

Historien om Josefin Nilsson berör många. Men är det dags att vakna nu, så många år senare? Ramberg dömdes dessutom till villkorlig dom för sina gärningar 1998, och han anses ha tagit sitt straff enligt det svenska rättsväsendet. Situationen är därmed lagligen utagerad.

Huruvida svenska domstolar är välfungerande, och straffen som utmätts för våldsbrott är rimliga, det är en annan fråga. Allmänheten har ifrågasatt och oroat sig för utvecklingen inom rättsväsendet i många många år. Ännu ett spörsmål som kultureliten ogärna befattar sig med.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.