Västvärlden nådde sin politiska och demokratiska höjdpunkt runt 1920. Då enades många länder om att införa fri och allmän rösträtt för både män och kvinnor. Tidigare hade enbart personer med en viss förmögenhet eller samhällsstånd haft möjlighet att delta i det politiska livet. 1921 kunde alla myndiga medborgare gå till valurnorna i Sverige.
Det innebar att kvinnorna i praktiken kunde omkullkasta den rådande ordningen. Likaså arbetare eller andra grupper. Den tidigare ordningen, där förmögenhetsmeriterade människor styrde världen ostörda, den var för alltid bruten.
Nåja, det blev kanske inte riktigt som vi tänkt oss, kvinnorna vände inte upp och ner på samhället, och arbetarväldet slutade ofta med någon slags allians med näringslivet. De flesta insåg att löntagare och arbetsgivare satt i samma båt, och att samarbete i förlängningen var att föredra än öppen konflikt.
Det progressiva projektet skulle kunna ha stannat där. Nu var allt gjort, och alla hade lika mycket makt. Punkt slut.
Men, nej, progressivismens själva poäng är att fortsätta. Det finns inget slut.
Snart uppfanns patriarkatet. Det är en konspirationsteori som hävdar att flertalet män håller varandra om ryggen och utesluter kvinnorna. Trots att 50% av mänskligheten är kvinnor, och kan rösta som de vill. Fast det spelar ingen roll, männen har makten ändå, i det fördolda.
För att motverka patriarkatets maktstrukturer så skulle kvinnor uppmuntras ytterligare genom kvotering och annan särlagstiftning. Tanken om allas likhet inför lagen lämnades diskret därhän, nu var kvinnor plötsligt förmer. Och snart följde andra grupper, etniska minoriteter, homosexuella osv. Alla ville ha särskilda rättigheter och särlagstiftning – i jämlikhetens namn.
Dessa tankar påbörjades under 1980-talet, men har inte blommat ut ordentligt förrän nu. Från början begränsades tankarna till vissa universitetsmiljöer och progressiva politiska grupper. Men tanken om särlagstiftning är ute överallt i samhället nu, och påverkar oss överallt. Den ingår i genusteorierna, identitetspolitiken, postkolonialismen, HBTQ-rörelsen osv osv. Ibland kallas företeelsen postmodernism, kulturmarxism, woke-kultur, champagnevänster och annat. Och det är framförallt vita medelålders kvinnor inom media, akademier, kultur och offentlig tjänst som odlar tankarna, och sprider dem via sina respektive kanaler. De är numera en mäktig grupp, och till skillnad från patriarkatet så är de verkliga och synliga.
En gammal marxist skulle nog bli förskräckt över det som händer inom nyvänstern, ty dess verksamhet är väsensskild från gamla tiders klasskamp och rättvisestrider. Även klassiskt liberalt lagda personer har ytterligt svårt för den här utvecklingen, som går helt emot det meritokratiska samhälle de själva eftersträvar, dvs ett samhälle som är byggt på kunskap och meriter, och inte på nyckfullhet, klantillhörighet, religion, kön, mutor etc.
Det kan vara skrämmande att inse till en början, men nyvänstern är en lika mycket en liberal avart som en socialistisk. Den klassiska marxismen ville inte ha rättvisa i varje skrymsle och vrå, de ville göra revolt och tillskansa sig produktionsmedlen, och när detta var gjort skulle samhället organiskt forma sig till något bättre. Idéhistoriskt sett är det socialliberalerna som mäter rättvisa med millimetermått, det är de som vänder varenda sten i jakt på orättfärdigheter. Och när stenarna är slut börjar de vända på allt annat de hittar.
Finns det något slut på rättvisekraven? Ska vi följa med de progressiva rätt in i kallet? Ska vissa etniska grupper, kön etc ibland stå över lagen? Om en kvinna anmäler en våldtäkt, ska vi acceptera att kvinnor inte ljuger?
Ska vissa etniska grupper och religionsutövare få slippa kritik? Ska andra lagar och regler gälla dem? Kan vi ifrågasätta utvecklingen utan att bli uthängda och misstänkliggjorda?
När homosexualitet är accepterat och bejakat. Ska det firas med parader där fetishism, sadomasochism, och annan visuell sexuell utlevelse lyfts upp som nästa steg att befria och normalisera? Kan företeelsen kritiseras?
När det gränslösa och normkritiska har blivit det normala – och finns inskrivet i läroplaner och stadgar – vore det inte normalt att kritisera även den företeelsen? Låter sig den nya ordningen kritiseras?
Vem har rätt, och vem har fel? Ska bara utvalda experter få uttala sig i media? Ska viss form av kritik och även medier bannlysas?
Överdriver jag, men i så fall, vart ska progressivismen ta vägen?
Vi ser ju redan nu att den inte nöjer sig med jämlikhet. Den vill ha mer, så mycket mer. Och det kommer att bli dess fall. Ty när man kräver mer än jämlikhet för en grupp eller individ, då bryter man med det frihetliga västerländska projektet. Då ställer man sig på samma planhalva som mobbare, envåldshärskare och diktatorer. Jämlikhetsprojektet går över styr och slutar i elände, och vi behöver aldrig någonsin fråga oss hur det kunde hända. Det sker rakt framför ögonen på oss, och det är alltför uppenbart vart vi är på väg.
