Det skylls förvisso på dåliga, naiva och inkompetenta politiker. Aldrig någonsin har vi haft ett så värdelöst ledarskap. De är så usla att ingen fattar hur de kan ha tilldelats sina uppdrag.
Fast vi vet ju i och för sig hur det gått till. Väldigt många svenskar har röstat på dem, i val efter val, gång på gång. Trots att vi länge anat vart det barkar. Men vi gav dem en chans till. Och ytterligare en.
Jag vill ta tillfället i akt att lyfta medborgarnas skuld till förfallet. Politikerna har ju inte kommit till riksdagen av en slump. Och även om vallistorna skulle vara riggade och löftena brutits, och de ljugit oss rakt i ansiktet, så hade vi kunnat rösta på andra partier, till och med partier som inte finns representerade i riksdagen.
Demokrati handlar ju om att folket kan rösta på vilka de vill. Den driftige och vakne medborgaren kan till och med starta ett eget politiskt parti. Och i en mindre ort är det inte så svårt att göra sin stämma hörd och nå ut med sitt budskap.
Men nej, vi tog nog inte politiken på så stort allvar. Många röstade på de förment goda, utan att fundera på vilka metoder de använder och vad de vill åstadkomma. Kanske är politiken inte så viktig för många av oss?
Verkligheten talar ett annat språk. Politikerna håller i våra liv. Deras beslut kan fundamentalt ändra vår framtid och landets färdriktning. De kan höja skatterna, lägga ner fabriker, sjukhus och kraftverk. De kan förbjuda och reglera, de kan tysta dig, sätta dig i fängelse, tvinga dig ut i krig, ta dina barn ifrån dig, expropriera ditt hus, din mark, dina egendomar. Och särskilt i Sverige där valvinnaren tar allt; det är som fyra års partidiktatur, med väldigt lite kontroller, begränsningar och krav på ansvar.
Den progressiva politiken är ett som ett jättelikt lokomotiv som aldrig stannar, som kör över allt annat i sin väg. Och vi var kanske lite för naiva inför denna brutala och råa kraft. Vi röstade på lustiga gubbar och knäppa tanter, utan att inse vilka befogenheter vi gav dem. Dessa besynnerliga scharader som sker vart fjärde år. Där deltagarna bländar oss med fina gåvor betalade med andras pengar. Vi gav dem makten. På ett silverfat. Och det är nog dags för lite bitter eftertanke och självspäkelse.
