Mellanöstern, en region av ockupanter och flyktingar


I 18 månader har mitt folk i Gaza varit belägrat, inlåst i världens största fängelse, avskuret från land-, luft- och sjökommunikationer, inburat och utsvultet, till och med förvägrat mediciner för våra sjuka.

skriver Khaled Mashaal chef för Hamas politbyrå, verksam och bosatt i Damaskus.

Kan man tänka sig att belägringen har sina rötter i tidigare konflikter och våldsdåd? Den palestinska antisemitiska organisationen Hamas bombarderar Israel med hemmagjorda raketer, det är iof sällan någon stryker med, men det räcker för att ingjuta skräck i den israeliska befolkningen och skapa kaos. Ändå är det ofta Israelerna som bistår med läkemedel, mat, försörjning i Gaza – trots att Mashaal hävdar motsatsen.

Israelerna besvarar raketattackerna med övervåld, det handlar om världens bäst drillade armé mot dåligt rustad milis. Hamas använder tillika media som megafon, då de nyttjar mänskliga sköldar, dvs gömmer sig vid skolor, sjukhus mm – och får sedan omvärldens sympatier när Israel besvarar elden och dödar oskyldiga.

Så här håller det på, och vi med borgerliga sympatier förväntas stödja det demokratiska Israel, medan vänstern värnar de frihetstörstande palestinierna och deras allierade.

Konflikten är gammal, området har varit en krutdurk sedan de gamla Assyriernas dagar. Men roten till de moderna stridigheterna finns i Europa och Tyskland. Nazisterna började under 30-talet systematiskt att trakassera judar, och våra kulturellt högstående europeiska länder vägrade att ta emot judiska flyktingar. USA eller det brittiska mandatet Palestina blev de enda alternativen för de som ville överleva brunskjortornas härjningar. I takt med att förföljelserna tilltog växte tillika intresset för den fordom obskyra och marginella zionistiska rörelsen.

1948 hade det samlats så många judiska flyktingar i Palestina att staten Israel utropades, via FN som tagit över mandatet från britterna. Konflikter med den arabiska lokalbefokningen uppstod redan under själva tillblivelsen av landet, och den judiska Sternligan utförde etniska rensningar, medan arabiska motsvarigheter gjorde det samma mot judarna.

Knappt hade landet utropats förrän de muslimska grannarna anföll i stor skala, men de judiska flyktingarna lyckades köpa vapen utomlands, skapa en armé, och besegrade mot alla odds araberna. Konflikten fortsätter under åren, de arabiska palestinierna skapar sig en identitet som just palestinier, trots att visionen från början var ett storarabiskt land, där något av grannländerna förmodligen skulle ingå.

Bägge folken slåss för sin överlevnad, kompromissviljan är lika med noll, och denna lågintensiva konflikt blossar med jämna mellanrum upp i direkt våld, eller t o m krig som idag. Vi glömmer ofta att orsaken till konflikten finns i det antisemitiska Europa; vi jagade bort judarna, ingen gav dem fristad; Israel skapades på grund av våld, med våld, och upprätthålls med våld.

Vi människor är beredda till stora uppoffringar för att behålla livhanken, och värna våra nära och kära. Utan den europeiska antisemitismen hade staten Israel inte funnits, men om det hade varit fred i Mellanöstern är en annan fråga.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhäle, politik, Israel, Palestina, Mellanöstern


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag