Minimera skatten och behålla välfärdssamhället?

Högskattesamhället har kommit för att stanna, till och med de borgerliga partierna sitter numera i hejarklacken. Kan vi överhuvudtaget skapa ett fungerande humant rättssamhälle med minimala skattemedel? Är det möjligt, eller handlar det bara om nyliberala utopier? För att skaffa oss en förståelse måste vi göra en djupdykning i de offentliga finanserna.

Sveriges totala offentliga utgifter är 1 430 miljarder kr/år. Sverige har världens högsta skattetryck. Nedan listar jag samhällets absolut viktigaste åtaganden:

  • Allmän och offentlig förvaltning: ca 143 miljarder kr (10%).
  • Samhällsskydd och rättsskipning: 28,6 miljarder kr (2%).
  • Utbildning: ca 186 miljarder kr (13%).
  • Vård och omsorg: ca 171,6 miljarder kr (12%).

Samhällets viktigaste funktioner utgör blott 37% av de offentliga utgifterna. Om vi enbart hade dessa utgifter skulle kommunalskatten grovt räknat bli ca 12%.

En medelinkomsttagare som tjänar 22,000 kr/mån, får en nettolön på 19,360 kr/mån. Och eftersom momsen också sänks erhåller medelinkomsttagaren en köpkraft på ca 22,264 kr/mån räknat i dagens penningsvärde.

Däremot har vi ingen A-kassa, sjukpenning, föräldrapenning, studiebidrag eller ålderspension.

Å andra sidan tjänar vi så pass mycket pengar att vi kan lägga undan åtskilliga tusenlappar per månad till en buffert, som kan användas vid tider av sjukdom, arbetslöshet, barnafödande etc. Flertalet kommer dessutom att betala privat eller kooperativ arbetslöshetsförsäkring, sjukfrånvaro-försäkring och idka pensionssparande.

En person som sparar 5000 kr/mån under 20 år har 1,2 miljoner på banken. Placerar man pengarna i en lågriskfond brukar de fördubblas, minst. En annan aspekt är att när personen i fråga dör ärver barnen de kvarvarande pengarna. Idag går våra pensionsavgifter rätt in statskassan, oavsett om vi avlider innan 65 års ålder eller ej. Inom en snar framtid har västvärlden inte råd att betala sina pensionärer. Pensionärerna blir allt fler, piggare och lever längre. Redan idag uppmuntras vi till att pensionsspara själva, vilket inte är lätt efter att skatter och räkningar är betalda. Det är bara en tidsfråga innan pensionsåldern höjs. Kanske bör staten lämna över ansvaret till medborgarna?

Kommer folk att slösa bort sina pengar, och sluta sina dagar som fattigpensionärer? Är vi mogna för detta enorma ekonomiska ansvar? Frågan handlar snarare om våra politiker är mogna att hantera våra pengar? Någon som minns vad JAS-projektet kostade? Någon som räknat ut sin framtida pension? Någon som vet hur mycket pengar AMS lägger på arbetsmarknadsåtgärder utan resultat? Det är blott vi själva som kan ansvara för våra egna pengar.

Hur finansierar vi försvarsmakt, infrastruktur, kulturpolitik och internationellt bistånd?

Försvarsfrågan löses med en lätt beväpnad frivilligkår, jämför med dagens hemvärnssystem. Deltagarna bekostar och ansvarar för sin egen utrustning och betalar en medlemsavgift som finansierar befälens löner, övningar etc. Frivilligkåren specialiserar sig på gerillakrigföring, sabotage etc, vilket medför att landet blir svårt att hålla vid en eventuell ockupation. Det finns flera erfarenheter av att lätt beväpnade trupper t o m med kan besegra en stormakt, t ex Vietnamkriget, Sovjets krig i Afghanistan mm. Detta borde avskräcka fienden, vilket är hela syftet med vårt försvar. En annan viktig aspekt är att den lättrustade frivilligkåren inte bidrar till kapprustningen, eftersom alla medlemmar bekostar sin utrustning. Vi får inte glömma att både atombomberna och koncentrationslägren var skattefinansierade. Skatt kan användas till vidriga ting, utan att vi skattebetalare har någon som helst insyn.

Infrastrukturen finansieras av vägavgifter som påminner om dagens vägskatt. Privata infrastruktursatsningar uppmuntras. Kulturen fungerar som alla andra näringsverksamheter. Internationellt bistånd och flyktinghjälp hanteras av frivilligorganisationer. Bostad och försörjning krävs av flyktingar/invandrare för att de ska få uppehållstillstånd. Om de erbjuds bostad och försörjning av frivilligorganisationer, kyrkor, privatpersoner etc medan de skaffar jobb får de stanna. Det är med andra ord du och jag som bestämmer över flyktingpolitiken.

Det största vinsten med ett lågskattesamhälle är att det attraherar företag och investorer. Länder med låg skatt och utvecklad demokrati har ofta låg arbetslöshet, t ex Irland, Nederländerna, Japan som har närmare 4% arbetslöshet, medan Sverige har ca 8% enl ILO. Hög sysselsättning skapar välstånd och ekonomisk frihet för medborgarna, samt bättre offentliga finanser. Fler som jobbar och betalar skatt ger bättre vård, omsorg och skola.

Familj, vänner och nätverk får ökad betydelse när staten minimeras och det civila samhället utvecklas. Vi tvingas ställa upp för varandra i större utsträckning, vilket är bra för oss människor. Vi måste lära oss att ta ansvar, engagera oss i familj, släkt, vänkrets, frivilligorganisationer, intresseorganisationer, grannskapsorganisationer, fackföreningar, politiska organisationer etc etc.

När det civila samhället misslyckas får givetvis staten rycka in, ingen ska gå hungrig på våra gator. Och så börjar allt om från början. Av ren välvilja ökar vi kostnaden för de sociala skyddsnäten, några kronor extra på skatten, och så några kronor till. Till slut befinner vi oss där vi är idag. 43% (ca 615 miljarder kr) av samhällets totala utgifter går till socialt skydd, dvs pensioner, a-kassa, sjukpenning, socialhjälp etc. Det är mer än kostnaden för vården, omsorgen, skolan, rättsväsendet och den offentliga förvaltningen sammanslaget.

Det höga skattetrycket gör att folk konsumerar mindre, sparar mindre, investerar mindre, flyttar sina besparingar utomlands. Vilket i sin tur medför att företagen säljer mindre varor, får lägre vinst, inte hittar finansiärer och anställer därför färre medarbetare. Detta medför ökade kostnader för arbetslöshet, förtidspensioneringar, socialhjälp osv osv osv.

Hur ska vi hitta en balans?

Artikeln har SKRIVITS OM eftersom jag i den första versionen använde mig av felaktiga siffror. Notera att det inte är lätt att få fram en exakt sammanställning över de offentliga utgifterna. Jag vill TACKA de som kommenterat och kritiserat artikeln, och hjälpt mig på vägen.

Uppgifterna i artikeln är hämtade från regeringens webbplats & Eurostat. Om någon undrar så har JAS-projektet kostat ca 100 miljarder kr, dvs lika mycket som kostnaden för samhällsskydd och rättsskipning under 3 år. AMS kostar ca 70 miljarder om året, och arbetsförmedlingen lyckas endast förmedla ett jobb per handledare och år.

Andra bloggar om: samhälle, politik, skatt, ekonomi, nyliberalism, intressant.se