Ministerns frisyr


Många har retat upp sig på den nya kulturministerns frisyr, att hon ser ut som någon man mötte på Roskildefestivalen 1993, eller någon från den lokala vegan- och djurrättsföreningen. Istället för att irritera sig på de trassliga lockarna, bör man kanske fundera på vederbörandes politiska ståndpunkt. Och några tidningar har spårat upp kopplingar till islamister och annat, även detta helt i linje med det svenska etablissemanget, som alltför ofta lutar tungt åt vänster.

Den här märkliga regeringens tillblivelse har att göra med det nya politiska landskapet. SD, som av vänstern och vänsterliberaler, beskrivs som fascister och ondskan själv, ratas från alla typer av samarbeten. Även deras passiva stöd undanbedes. Trots att man kanske skulle ha en hel del saker gemensamt, både vad gäller ekonomi, skattepolitik etc.

De fordom borgerliga parhästarna Centern och Liberalerna har alltså vänt sig till socialdemokraterna, Mp och V för att bilda en ny majoritet i riksdagen. Allt för att kväsa ondskan (dvs SD).

Nåja, man kan tycka vad man vill om SD, och partiets tidiga historia som enligt många varit del av 1980-talets vit-maktrörelse. Men i en internationell jämförelse är partiets idéer inte särskilt uppseendeväckande. Till stora delar flirtar de med socialkonservativa och socialdemokratiska värderingar. Vad gäller migrationspolitiken så vill de minska flyktinginvandringen från dagens nivåer, som är väldigt höga; även detta är inte så märkvärdigt.

Vad som däremot sticker ut en smula är SD:s avoga inställning även mot arbetskraftsinvandring. Men detta pratar man sällan om, eftersom även socialdemokraterna länge hindrat folk som vill komma till Sverige för att arbeta.

Arbetskraftsinvandringen stoppades 1970 och öppnades inte upp förrän på Reinfeldts tid. Apropå rasism och brunsmetning. Det handlar ganska mycket om vem som gör det, och inte att man gör det. Åsikterna måste passera konsensuskollektivet, godkännas och stämplas med röda tydliga markeringar.

Så är det med migrationspolitiken, någon har godkänt att det är bidragsinvandring som gäller och (nästan) inget annat. Och de som motsätter sig den lysande idén jagas friskt på Twitter och ledar- och kultursidorna.

Vad har då allt detta med ministerns frisyr att göra kan man fråga sig? Jo, det förhåller sig nämligen så att 1900-talets ideologiska ondska inte representeras av SD, utan av vänsterpartiet och socialdemokraterna, som bägge var del av den revolutionära rörelse som bidrog till så många människors död runt om i världen. De är släkt med kommunister, leninister och stalinister i rakt nedstigande led. De röda parhästarna var länge del av samma parti. Däremot finns det inte en någorlunda rak historisk koppling mellan Åkessons glada gossar och de andra elaka (national)socialisterna som härjade i Tyskland på 1930-40-talen.

Och vad gäller dagens ondska, så kommer den från ett närliggande håll. När klimatet anges som skäl för att pausa den västerländska demokratin, när djurens rättigheter blir viktigare än människors, när alarmism och skrämselpropaganda tar över forskning, sans och reson. Då vet ni att De gröna slutat intressera sig för verkligheten, och förvandlats till ett maktparti, som gör vad som helst för en plats i förarsätet. Och de är villiga att offra både människors liv, rättigheter, äganderätt och ekonomi för att blidka vädergudarna. Samma ondska, bara en ny förevändning.


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag