Mörkret härskar innan dagen gryr

universeI de flesta kulturer finns det olika tendenser till dystopier och civilisationskritik. Det kan handla om att framtiden ter sig farlig och obekväm. Eller att man tror att de bästa dagarna redan är förbi, att guldåldern är över, och kulturen övergår i nedgång och fall. Att domedagen närmar sig. Freud menar att det finns en dödslängtan hos människosläktet som bidrar med krig och elände. Nietzsche menar att Gud är död. Tolkien skriver att Alverna lämnar Midgård, och dvärgarna drar sig tillbaka. Moderna tänkare och skribenter skriver om konsumtionism, och dyrkan av shoppingtemplen. De urbana människorna är alienerade, ensamma, vilsna, bleka, anemiska, asexuella, frustrerade, arga och har tappat bort sin gemenskap och sitt ursprung. Det finns inga fria folk eller individer längre utan bara människomassor. Vi kämpar mot naturen, vi förgiftar och ödelägger den, och snart vänder den sig emot oss. Människan är förtappad och utan syfte eller mål.

Det finns också ett annat sätt att se på saken.

Kanske är vi de enda intelligenta varelserna i hela universum, eller väldigt fåtaliga, utspridda i natthavet. Vi är fullkomligt unika, vi är i sanning utvecklingens och skapelsens krona. Vi är vår egen mening och vårt mål. Vår kultur, vår kunskap, vår musik och konst är utslag av det högsta naturen kan åstadkomma. Allt annat är dött, stenar, mineraler, grundämnen – utan liv. Medan vi människor är någonting helt annorlunda, vi är gudalika, vi är förmer och större än någonting annat. Vårt öde är att tämja naturlagarna, att färdas mellan himlakropparna och galaxerna. Att sprida vårt gudomliga frö till resten av varat, så att det döda inte längre är dött. Så att det levande kan bringa ordning i det bottenfrusna och svarta. Vi skapar mening genom vår blotta existens. Allt det andra är meningslöst, det är vi som skapar mening, glädje, sorg, lycka, hat, kultur, lagar och ibland krig och förstörelse. Utan oss finns blott ingenting och likgiltighet, ty universum har ingen själ eller ögon att se med – vi är dess ögon, vi är dess själ.

Välj vad du vill tro på…

Intressant? Dela artikeln!

Gillar du Avancemang så kanske du gillar den här boken?

För dig som uppskattar science fiction, rymdopera och en och annan filosofisk fundering.

79 kr för e-boken. Mer info, eller köp, klicka här.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Hej.

    Finns detta drag verkligen i de flesta kulturer, eller är det en skillnad mellan de europeiska och de andra?

    Jag menar då inte den allmänna känslan av det var bättre förr och generell nostalgi, utan just känslan av dystopisk civilisationskritik.

    Europas historia, som bland annat just Tolkien avspeglade i sina verk, är ju en historia av folkvandringar och invasioner söder och öster ifrån – inte sällan sammanfallande med högkulturers/dominanta kulturers sönderfall.

    Jag skulle vilja påstå att det i de myriader av afrikanska och asiatiska kulturer som ännu finns, snarare finns en känsla av att utan traditioner blir man västerlänning i sitt sätt att tänka, och därmed främling. Den kinesiska och japanska kultursfären är sinocentrisk, som den alltid varit, där resten av världen ses som försök till efterapning av Mittens Rike och Det Himmelska Mandatet, och har utifrån detta ett mer cykliskt (revolutionärt i ordets bokstavliga bemärkelse) synsätt.

    Jag skulle hävda att en av våra största styrkor som européer är vår förmåga till att kombinera gammalt och beprövat med nytt och innovativt – möjligen lever vi i en tid där nytt per automatik ses som bra, och främmande som gott, men det handlar i mångt och mycket om kommunikationshegemonernas portväktarfunktion och filter.

    Själv söker jag min inspiration hos våra förfäder, och deras stoiska trots: allfader Oden må veta att Ragnarök är oundvikligt men det hindrar honom inte från att kämpa. Se där en uppfriskande optimism jämfört med diverse orientaliska och arabiska folks fatalism och determinism.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    • Tack för din kommentar. Det finns ju undergångsromantik även hos andra folk, men förmodligen stämmer det du säger. Vi Européer är experter på området. Själv är jag obotlig optimist och jag tror människosläktet klarar av det mesta.

    • Forntida guldålder finns väl i både den grekiska och bibliska berättelsen så helt nytt är det inte med pessimismen. Själv är jag väl mer inne på någon cyklisk tanke. Förvärva, ärva, fördärva. Fast helst vill man skjuta upp fördärvet. Fördärvet kommer i en kultur när meritokratin inte gäller längre verkar det som.

      Angående intelligent liv har jag läst mycket om forntida djur, miljöer, utveckling och katastrofer. Livet har varit väldigt utvecklat många gånger och avbrutet av utdöenden,men denna gången är det annorlunda då en art blivit väldigt intelligent. Ett roligt ämne och perspektiven i tid blir enorma.

      Nästa gång du ser en skata ser du en liten tyrannosauruskusin, eller när du styckar en kyckling. Längre bort är inte dinosaurerna.
      https://www.geol.umd.edu/~tholtz/G104/lectures/104seaair.html