Nationaldagen och självförnekelsen

Varje år som svensken ska fira nationaldagen så ska hela tillställningen ifrågasättas. Vad är det vi firar egentligen? Är det Gustav Vasas trontillträde, samt Kalmarunionens upplösning, och Sveriges tillblivelse? 1809-års regeringsreform? Har vi ens en riktig nationaldag? Hette det inte svenska flaggans dag förut? Norrmännen minsann, de har en riktig nationaldag osv osv.

Spelar det någon roll egentligen? Varför ska allt ifrågasättas hela tiden? På Cypern firar man nationaldagen den första april, fast självständigheten från de brittiska kolonialväldet skedde egentligen någon gång under sensommaren. Och frågan är om det är värt att fira, de kanske skulle ha blivit fria ändå, utan kamp och separation? Men ingen funderar i de banorna, man firar, viftar med flaggor och har trevligt.

Nationaldagar är symboliska. Deras ursprung kan vara höjda i mytologiskt dunkel, bortom historiens rena och raka korridorer. Sverige har aldrig varit ockuperat, förutom delaktigheten i Kalmarunionen och EU. Vi har ingen s.k självständighetsdag. Fast en nationaldag behöver inte ha med självständighet att göra, den kan manifestera vad som helst.

Det vore väl fantastiskt om man slapp den här ängsligheten någon gång? Det här meningslösa gnället. Kissnödigheten och självförnekelsen. Ut och hissa fanan på flaggstången! Har du ingen flaggstång, vifta med en vimpel! Gillar du inte att vifta och fira nationaldagen, gör inte det då, men förgifta inte atmosfären med meningslösa kommentarer. Alla behöver inte göra samma sak hela tiden. Vissa viftar, andra viftar inte. Det är bra så.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. Den där ängsligheten fanns väl inte på den tiden då det hette “Svenska Flaggans Dag”? Why change a winning concept?