Nationalism under 2000-talet

rp_europe_1911-1024x840.jpgSedan 1800-talet är nationalismen en av de viktigaste faktorerna för att definiera ett land. Om vi tar Sverige som exempel, det minsta gemensamma nämnaren är att vi uppfattar oss själva som svenskar, och har en gemensam historia. Vårt land hålls inte ihop av en filosofisk idé, geografiska förutsättningar eller tvång från andra nationer. Sverige är svenskarnas land, och idén bakom nationen är baserad på språk, historia, kultur och etnicitet.

Så har det inte alltid varit. Om vi går tillbaka till medeltiden så var nationerna lösare sammanhållna. Olika landskap och regioner skilde sig åt både vad gällde ekonomiska förutsättningar, dialekter/språk och geografi. För att exemplifiera, det var större skillnad på dalkarlar, smålänningar och gotlänningar än vad det är idag, både vad gäller språk/dialekt, försörjning och kultur. Om vi går ännu längre tillbaka så skilde sig även religionen en aning, då man vördade olika gudar i skilda stadsstater under antiken, även om det fanns en erkänd övergripande gudaskara.

Kungar och kejsare strävade efter att erövra flera olika regioner, och skapa kungadömen och imperier. Men de flesta människor reste inte så mycket, man levde kvar i sin landsände, pratade sitt eget tungmål och skötte sina sysslor, oavsett vem eller vilka som var härskare.

Kristendomen blev efter Västroms fall en stark likriktare. Under medeltiden kunde man plötsligt tala om om kristenheten, med avseende på alla de små länder och regioner som fanns i Europa. Och kyrkan skötte folkbokföring, ibland skolor, vård, fattighjälp etc. Prästerna levde i sin egen värld och pratade sitt eget språk. Det översta skiktet var kosmopoliter, och hade möjligheten att förflytta sig mellan kristenhetens stora städer.

Det fanns fler samhällsklasser som reste. Handelsmännen sökte nya marknader för sina varor, och det ingick i yrkets natur att korsa gränser och bosätta sig i kosmopolitiska städer, där flera olika folkgrupper möttes och idkade handel. Vissa städer var mångkulturella till sin natur, och hade förmodligen alltid varit det, exempelvis hamnstäder, gränsstäder eller huvudstäder. Här samlades folk från flera olika regioner, och det skedde naturligt; pluralismen och mångkulturen hade ett ekonomiskt eller administrativt syfte. Efter upptäckten av Amerika accelererade handeln och dess roll.

Adeln var också kosmopoliter. Från början var detta den krigande klassen. Utvalda soldater som belönades med gods och gårdar, som de förvaltade och skapade ytterligare rikedomar. Aristokratin gifte sig över gränserna. De hade ibland mer gemensamt med andra adelssläkter i andra länder än med bönderna på sitt eget gods. De pratade franska, tyska och latin. Ibland förstod de knappt rotvälskan som pratades av lokalbefolkningen. Det var därför inte särskilt problematiskt att Konungariket Sverige under vissa tider bestod av både Sverige, Finland och Livland. Överheten pratade sitt eget språk, och bönderna sitt.

Under 1800-talet blev det attraktivt att lyfta fram de ursprungliga lokala språken. Genom att hänvisa till gemensam etnicitet över flera olika regioner kunde man bygga stora länder och imperier. Tyskland enades av en mängd småstater, likaså Italien. Och Grekland bröt sig loss från det Ottomanska riket, med ambitionen att återskapa ett land för alla greker. Imperier som bestod av olika etniciteter, som exempelvis Österrike-Ungern gick däremot under,

Modernismen gick hårt åt de gamla sociala strukturerna. Adeln gick under som politisk kraft, blott de som kunde ställa om till industrialismens villkor överlevde. Prästerskapet marginaliserades i och med sekulariseringen. Och bönderna blev fabriksarbetare. För handelsmännen gick det bättre, de utgör numera den globala eliten.

Vad betyder nationalitet och etnicitet idag?

Mycket mer än vad vi tror. Även om vi har en stor invandring från avlägsna länder så står sig den nationella sammanhållningen stark, medvetet eller omedvetet. Invandrare släpps sällan in helt och hållet i våra samhällen. De bor i speciella områden runt städerna, och de arbetar ofta med enklare arbetsuppgifter. Ibland arbetar de inte alls, utan försörjs av det offentliga. Arbetslöshet, kriminalitet och våldsbrott är vanligare i de här miljöerna. Vi skyller på misslyckad integration, och ser parallella samhällen växer fram.

Ser vi en återgång till medeltidens uppdelade städer?

Medeltidens blandade städer var ett resultat av en organisk utveckling. Olika folk bodde bredvid varandra på grund av möjligheterna till handel eller andra praktiska skäl. Om man reste några mil utanför städerna på landet så förekom det mindre eller ingen etnisk blandning. Bönderna pratade sina egna dialekter som de gjort i hundratals år. Medeltidens samhällen var inte allmänt multikulturella, utan partiellt multikulturella. Och blandkulturen hade ett syfte.

Idag är blandkulturens syften politiska. Många upplever att blandkulturen påtvingas dem. Så var det inte under medeltiden då man kunde undvika hamnstäderna och gränsstäder. Idag är det svårare att undvika fenomenet.

Det finns många skäl att inte gilla den politiskt påtvingade blandkulturen, ekonomiska skäl, politiska skäl, sociala skäl, kulturella- och religiösa skäl osv. Det skäl som ofta nämns – rasismen – är förmodligen ett av de mindre gällande skälen. Men även detta förekommer. Det finns folk som vill leva med sina etniska bröder och systrar. Vi ser exempelvis fenomenet i delar av den amerikanska alt-right-rörelsen.

Så länge de inte förespråkar våld och andra etniciteters undergång så är det svårt att göra någonting åt den här typen av rasism. Ska vi aktivt hindra rödhåriga från att bo i en by med andra rödhåriga? Eller ska inte svarthåriga få bo tillsammans? Somliga skulle vilja att statsmakten lade sig i, men de flesta inser att vi helst inte bör lägga oss i våra grannars göromål så länge de inte utövar våld eller tvång.

Är det då inte tvång att utestänga vissa människor från en gemenskap?

Nej, egentligen inte. Om en markplätt är ockuperad av ett folk, så låter man inga andra folk komma och slå sig ner där utan att först bjuda in dem. Det handlar ytterst om naturresurser och ekonomi. En by kan bara försörja ett visst antal individer, kommer det plötsligt många nya människor så förändras hela det ekonomiska läget. Och människan är funtad så att hon i första hand vill värna sina egna barn, familj, vänner och bekanta. När detta är gjort kan man eventuellt hjälpa främlingar, givetvis i rimlig omfattning.

När vi har en expanderande och stark ekonomi så bjuder vi in fler främlingar, och under dåliga tider färre. En del vänsterliberaler menar att vår ekonomi är så stark och omvälvande att vi kan tillåta oss öppna gränser. Vi behöver inte slåss om de enskilda pajbitarna, de bakas hela tiden nya pajer. Invandrarna skapar nya jobb, och samhället blir rikare, vilket i sin tur tillåter ännu fler invandrare etc

Dessa tankar är emellertid svåra att implementera på offentligt finansierad flyktinginvandring, som skiljer sig från arbetskraftsinvandring. I vår globala värld förekommer det också att industrier stängs ner och/eller flyttas till andra länder. Och i strukturomvandlingen spår så uppstår det ofta ekonomiska problem. Det stämmer att vi hela tiden bakar nya pajer, men bakandet sker inte i regelbunden ordning, och kanske inte tillräckligt snabbt längre.

Vi har ingen rätt att tvinga oss in i någon annans hus, mark eller land. En inbjudan krävs. Det handlar framförallt om ekonomi och resurser, men även om kultur och religion – rasismen finns mycket längre ner på listan. De som inte förstår de här resonemangen – och inte kan skilja dem åt – kommer inte att förstå samhällsutvecklingen under de kommande decennierna.

Nationalism och etnicitet kommer att utgöra stora frågor och tvisteämnen i vår nära framtid. Särskilt när dagens globala aristokrati struntar i de lokala bönderna, och knappt förstår deras språk.

Precis som under medeltiden.