Nationalismens fula tryne

Allt oftare får vi höra att nationalismens fula tryne dyker upp här och där, ofta i Central- och Östeuropa, men även i Trumpland och på den svenska vischan. Frågan är egentligen vad som avses? Vad är egentligen nationalism? Hur yttrar den sig?

Nationalism och nationalromantik är delvis en ideologisk rörelse med rötterna i 1700- och 1800-talen. Där småländer och regioner slogs ihop till större nationer. Här avses bl.a enandet av Italien och Tyskland. Sen har vi också diverse frihetsrörelser och frihetskrig, bland annat i Grekland, som ledde till ett nations(åter)skapande ur det sönderfallande Osmanska riket.

Många av de regionala språken/dialekterna trängdes undan och ersattes av riksspråk. Florentinskan blev “italienska”, för att man tyckte att den dialekten var vackrast. I Grekland ville man restaurera den bondska nygrekiskan och lägga till gammelgrekiska uttryck. I Turkiet rensades persiska och arabiska låneord bort, för att destillera fram den ursprungliga turkiskan.

Man försökte skapa en nationell enhetskultur, trots att folket hade olika seder och bruk, och talade ett uppsjö av dialekter och språk. I vissa landsändar förstod man knappt varandra. Det fanns ett starkt progressivt drag över de här nationalistiska rörelserna, med en del inslag som påminner om socialism.

I vissa fall användes etnisk resning för att uppnå målen, där hela folkgrupper deporterades eller mördades. 30-talets Tyskland beskrivs ofta som den värsta avarten, där expansionsvilja i kombination med etnonationalism ledde till miljoner människors död.

Dessa varianter av nationalism är närmast imperialistiska till sin karaktär. De skilda delarna skulle fogas ihop något större, till viss del baserat på en falsk eller konstruerad enighet. En del svenska nationalister ville ju t.ex skapa ett Stornorden. Så, som vissa politiker idag vill skapa en Europeisk stormakt byggd av mindre stater.

Dagens nationalism skiljer dig en del från gårdagens. Den brukar ofta beskrivas som populistisk, eftersom den tilltalar de stora massorna, det enkla och lite mer lågutbildade folket utanför stadskärnorna. Lägg därtill en allmän misstro mot etablissemanget, krav på skattesänkningar och förenklingar av byråkrati och regelverk, samt motstånd mot massmigration.

Så ser dagens s.k nationalism mestadels ut i Europa. I mångt och mycket en sunt-förnuft-rörelse, inte så utstuderad eller visionär. I större utsträckning lokalpatriotisk, och ofta raka motsatsen till den gamla nationalismens påtvingade storstatlighet och centralism. Och tillika motståndare till det Europeiska unionsbygget.

Visst finns det avarter även inom nynationalismen, inslag av främlingsfientlighet, överdriven förenkling av svåra politiska frågor, samt en ton och ett tilltal som inte alltid låter så trevligt. Men det är långt ifrån den hänsynslösa förändringsvilja som de gamla nationalisterna hade, där hela folk och nationer till varje pris skulle stöpas om.

Det är överdriven nationell självdyrkan, progressivism, påtvingad enighet och stöveltramp som gett nationalismen dess dåliga rykte – och inte det allmänna gillandet av sitt land.

För mig förefaller det naturligt att hysa en allmän respekt för sin region, stad, land etc, samt att man också gillar sitt folk, släkt, klan, sina medmänniskor. Frågan är om den här mer blygsamma fosterlandskärleken kan klassas som nationalism. Somliga tycker nog det. Andra inte.

Nutidens största nationalistiska projekt pågår däremot i det tysta, ovanför våra huvuden. Ty det finns en kraftfull expansiv nationalism än idag som är hänsynslös och målinriktad, precis som på 1800-talet. Och den har resurser och makt att stöpa om hela samhällen och folk. Och den låter sig inte hejdas eller motarbetas. Dess syfte är att göra oss alla till europamedborgare. Och snart kanske vi alla pratar ett europeiskt enhetsspråk, med Bryssel som huvudstad och kulturellt centrum?

Låter det galet? Överdrivet? Kanske inte så verklighetsfrämmande när vi tänker på vad som hände med Republiken Venedig, kungariket Bayern, Hertigdömet Milano, Preussen, Piemonte-Sardinien, Savojen osv osv. De var också riktiga länder en gång i tiden. Och det var inte så länge sedan.

Ja, men det är väl naturligt att mindre regioner går upp i större? Det är väl historiens gång? Byar slås ihop till städer, och sedan till stadsstater, länder, riken och imperier? Och till slut kanske hela jorden förenas? Så här tänker många, och jag har själv tänkt tanken, men frågan är om det är rätt väg att gå?

Är det inte så att demokratin, rättsväsendet, byråkratin, skatteväsendet, kulturen och språken egentligen mår bättre av småskalighet? Där beslutsfattare och byråkrater befinner sig närmare medborgarna, och kan ställas till svars. Och vi får pluralism, mångfald, kulturell diversifiering – sida vid sida, nära till varandra, land bredvid land – istället för enhetskultur, nyspråk och centralstyrning? Svaret borde vara självklart.

Dessutom har imperier en tendens till nedgång och fall, varför då ägna så mycket tid åt att bygga dem?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.