Naturlig ordning

Naturlig ordning 1Inom konservatismen brukar man ibland prata om en naturlig ordning, med hänvisning till människans förmåga, hennes förutsättningar, hennes släkt och kultur. I slutänden är det religionen och dess etik som skapar ordning i samhället. Prästerna är dess uttolkare, kungen och aristokratin dess verkställare. Grovt förenklat förstås. Ska vi idag betrakta detta som en outvecklad fas, något vi tagit oss igenom för att skapa allt det nya, moderna och rättvisa?

Även en allmänt liberalt orienterad person bör fundera lite på begreppet naturlig ordning.

Be 10 slumpvis utvalda människor sätta upp ett stort tält, och det kommer snart att utkristallisera sig en ledare, några rivaler, samt ett antal som hjälper till och några som mest ser på. Militären i olika länder använder tälttricket som en första gallring till befäls- och specialutbildningar.

Varför tar vissa ledningen? Varför gör andra inte det? Det sker uppenbarligen en slags automatisk rollfördelning i många olika sammanhang i livet.

Handlar det om uppväxten, kulturen, vad man fått med sig i modersmjölken? Kanske går det djupare, är det rent av genetiskt? Vetenskapen har på senare år medgett att många drag är ärftliga. Beroendesjukdomar som alkoholism och spelmissbruk har ett starkt ärftligt inslag. Även intelligens är till stora delar något man får med sig från föräldrarna.

Liberaler talar om tabula rasa, det oskrivna bladet. Att vi är formbara när vi föds, och att det är upp till oss att fylla arket. Det innebär att vi kan bli vad vi vill, bara vi kämpar och arbetar tillräckligt hårt. Den amerikanska drömmen bygger på denna idé. Tankarna kan spåras tillbaka till Aristoteles, stoikerna, John Locke m fl.

Vi vet ju att detta inte är riktigt sant, då vi har mycket med oss i bagaget vad gäller arv. Ändå är tanken om det oskrivna bladet starkt i vår kultur.

Högerpolitiker tror att bara vi jobbar tillräckligt hårt så kan alla lyckas. Och vänstern tror att de genom stimulanser, bidrag och fördelningspolitik kan rätta till orättvisorna.

I grunden har de bägge fel. Visst kan olika åtgärder bidra till tillfällig hjälp, men i grunden är vi olika. Alla människor är individer och samhällsvarelser, våra förutsättningar är skilda åt redan från födseln. Alla vi som är föräldrar ser att barnen är olika redan när de är väldigt små, både vad gäller temperament, beteende etc.

Tanken om det oskrivna bladet är en idealbild. Vi vill gärna att alla ska ha samma förutsättningar. Det är en vacker lögn, vårt västerländska samhälle är delvis uppbyggt på den här utopin. Den får kanske vissa att kämpa lite hårdare, och andra att hamna i en bidragsberoende offerroll – olika sätt att jämna ut de samhälleliga klyftorna.

Sammanfattningsvis, med allt detta i bakhuvudet kanske det inte är helt ologiskt att prata om en naturlig ordning?

En nutida variant av naturlig ordning är måhända inte gudomligt given, men den finns där, ibland osynlig, ibland högst påtaglig. Det enda vi kan göra för att hjälpa våra medmänniskor är att skapa ett rättsväsende som är lika för alla.

Att nivellera, stimulera, beskatta och styra folks beteenden är inte bara dömt att misslyckas, det är djupt ohederligt. Det är orättvist mot både de som kämpar och de som är passiva, ingen av dem får på detta vis åtkomst till sin verkliga och fulla potential.