Jag erkänner att jag hade fel på så många sätt. Jag flyttade från ett litet samhälle i södra Sverige, pluggade på universitet i storstaden, föraktade de som stannade kvar, tyckte att de var bonniga och tröga. De nya vännerna var så mycket mer spännande, medvetna och spirituella.
Och så gick åren. Efter universitetet så följde de första stapplande stegen på arbetsmarknaden, och därefter karriär, köp av bostad, giftermål, familj och barn, och för min egen del blev det utlandsflytt. Det har väl gått snart 20-30 år.
När jag nu i mogen ålder lyssnar på vännerna från förr – de som var så okunniga och pinsamma – så inser jag att de har mycket sundare värderingar än många av mina vänner från universitetet och storstaden.
De gamla vännerna står stadigt med fötterna på jorden, de lever ett liv som kanske är mer i balans, mer äkta. De är inte lika skärrade, lättkränkta, snarstuckna eller politiskt korrekta. De struntar i alla idiotiska trender som utsöndras från världens ledande metropoler, de bryr sig inte om vad den självutnämnda överheten tycker. De är sig själva.
Och maktens män och kvinnor skyr folket som pesten, ty de är livrädda för alla som talar klarspråk och avslöjar kejsarens nya kläder. Folket är som ogräset som hela tiden växer upp genom asfalten, omöjligt att bli av med, trotsar den rätlinjiga och välstädade arkitekturen. Vi anar allt tydligare ogräsets revansch. Och kanske är de vårt sista hopp.
