Olja, olja, olja…

Jag börjar bli lite tjatig, men det är mycket peak oil just nu. Debatten är intressant men ganska onyanserad. Det är nästan som när en Mac- och en PC-anhängare kommer i luven på varandra, bägge är frälsta, de kan aldrig mötas.

Förnekarna menar att den sinande oljan inte är ett större hot mot vår levnadsstandard. De tror på nya alternativ i samband med att oljepriset går upp, och att oljan kommer att fasa ut sig självt.

Domedagsprofeterna tror att vår civilisation står inför en enorm utmaning, ty vi är beroende av olja för energi, transporter, jordbruk, asfaltsvägar, plaster, industrier etc etc. De menar också att omställningen kommer att ta tid och att vi borde förbereda oss redan nu.

Kanske ligger sanningen någonstans mittemellan. Vi kan inte negligera att stigande oljepriser får oss att snegla på andra bränslen. Och att detta får kurvan att plana ut. Det är framförallt privatbilismen som kommer att drabbas, vid en eventuell brist kommer våra regeringar givetvis att prioritera jordbruk, energi och viktiga transporter.

Jag pratar om ransonering, vilket är brukligt vid tider av nöd, och på detta sätt kan man får oljan att räcka i många år till. Privatbilismen lär sluka närmare häften av all oljeproduktion. Om restriktioner införs för bensinbilar så köper man sig rejält med tid.

Samtidigt kan man inte sparka burken framför sig i all evighet. Här kan jag ge alarmisterna rätt. Givetvis måste vi förbereda oss, och allokera pengar till   forskning inom nya bränslen. Och självklart är det bra att vi förbereder oss i tid. Problemet här är ju att vi inte kommer att skärpa oss förrän vi MÄRKER bristen.

Det är inte förrän skon början klämma som vi tar av oss den och byter till en ny. Och om vi precis befinner oss i peak oil, dvs max oljeproduktion, så är det kanske inte så konstigt att många tycker att allt är frid och fröjd.

Brist skapar oro, och oro skapar incitamnet till ny forskning, eller att man dammar av gamla idéer som befunnit sig i malpåse eftersom de varit meningslösa i tider av god oljetillgång.

Kanske är det den sinande oljan som kan skjutsa iväg mänskligheten till ett nytt paradigmskifte, precis som vi bytte från ved till kol, och från kol till olja. Vårt dilemma är att nästa steg är så svårt att se, och detta skapar en enorm oro hos många, som vill att framtiden ska kännas trygg och säker. Men framtiden kommer aldrig att vara en stor varm famn, den innebär alltid utmaningar, oavsett om vi jagar mammut  eller bygger kärnreaktorer.