Om att slösa med skattebetalarnas pengar

Det finns en del som påpekar att flyktingkrisen kan bidra med förbättrad ekonomi, det blir mer pengar i rullning och fler betalar moms etc. I ett lite längre perspektiv är det tyvärr en förlustaffär. Enligt SCBs egen statistik så kommer 65% av flyktingarna i arbete inom 15 år. Och staten har enorma merkostnader pga de stora volymerna, dyra tältläger på ca en halv miljard,  samt allmänt ökade merkostnader, och mycket hårt pressad personal både hos migrationsverket och polisen.

Hur vi än vänder och vrider på det så kommer staten att bränna skattebetalarnas pengar i rask takt. Med all säkerhet blir det skattehöjningar och/eller ökad statsskuld för att komma till rätta med problemen.

Då kommer vi till den moraliska frågan, är det rimligt att slösa med skattebetalarnas pengar om syftet anses gott?

Skatt är i realpolitisk mening en laglig konfiskation av medborgarnas pengar. Pengarna ska gå till projekt som anses ha ett gemensamt värde, som alla medborgare kan dra nytta av.

Om skattepengar börjar användas alltför vidlyftigt så kan skattemoralen försämras, och medborgarna försöker i allt större omfattning att undvika skatt. Då falerar statsapparaten.

Är då den här typen av asylmottagning försvarbar? Det finns flera felkällor. Skattebetalarna vet inte i vilken utsträckning migranterna kan klassas som flyktingar. Alla kanske inte behöver hjälp? Då faller argumentet för välgörenhet, medmänsklighet och att bistå till det allmännas bästa.

Det finns också bättre och billigare sätt att hjälpa alla dessa människor, möjligen genom att finansiera tältläger i deras närområden. Men om många migranter inte räknas som flyktingar, då kanske inte ens den kostnaden är motiverad?

Det föreligger en del osäkerhet som vi märker. Och eftersom politikerna inte gjort en ordentlig utredning och uträkning för att informera medborgarna om flyktingmottagningens kostnader – så bör vi utgå ifrån att projektet har påtagliga brister. Det åligger statsmakten att informera medborgarna om hur deras skattepengar används både på lång och kort sikt.

Möjligen skulle det vara moraliskt försvarbart att ta emot enbart FN-kvotflyktingar (och det är egentligen bara dessa som klassas som riktiga flyktingar) till en rimlig ekonomisk kostnad. Eller om man ger migranter tillfälligt uppehållstillstånd, men inte erbjuder dem försörjning.

Det finns olika infallsvinklar på problemet, just nu verkar det vara stängda dörrar som gäller. Andra alternativet är som sagt öppna dörrar, men avstängd bidragskran. Alternativen tenderar att minska i takt med att skattepengarna sinar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.