Om rädslan för det primitiva

Sprid!

Jag är sent på bollen, och det är kanske lite med flit. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga händelserna i Köln och på andra håll i Europa, där över tusen ungdomar från Mellanöstern trakasserat kvinnor och ägnat sig åt våldsamheter på nyårsafton.

Primitiva vildar, tänker många. Det här kommer att gynna rasisterna, tänker andra. Det här är ett enormt problem tänker de tredje. Några försöker tona ner händelserna – det kanske inte var så farligt, det har ju hänt liknande saker förr? Andra målar fan på väggen och menar att Europa håller på att falla sönder.

Vi är rädda för det primitiva, när hundratals galningar springer, jagar, spottar, sparkar och slår. Kulturens fernissa är tunn. Frihet, jämlikhet och broderskap. Det vi under tusentals år byggt upp söndras på några minuter på ett iskallt torg i Köln.

Rädslan för det primitiva kan ibland blandas ihop med rasism. Om de där ungdomarna pratade vårt språk och betedde sig som vi, då skulle vi knappast uppröras. Att de ser lite annorlunda ut är underordnat. Det vi egentligen är rädda för är det primitiva, det otyglade och det galna. Vi vill inte leva i barbari. Vi är rädda för att främlingarna ska bära med sig våldet och förstörelsen till våra länder.

Tanken om en välordnad civilisation är det mest västerländska som finns. Och det är det vi kämpar för varje dag. Alla bidrar vi med våra små pusselbitar till helheten. Och om något rivs ner bygger vi upp det igen, i evigheters evighet. Vi arbetar tyst och metodiskt. Och ingenting kan egentligen besegra oss, även om arbetet är hårt och otacksamt ibland.