Ondskans hantlangare

Ondskans hantlangare 1Kultur- och utbildningsväsendet har länge befolkats av vänstermänniskor, som tagit på sig rollen att fostra alla avvikare. De har sedan 1968 tagit över konsten, arkitekturen, universiteten och skolorna. Idag träffar du knappast på en enda konservativ person i dessa korridorer. Den bortskämda babyboomer-generationen fann sin hobby i att bli världsförbättrare och revoltörer. Redan då var kommunismen på dekis, men den återuppstod som ungdomsrevolt och fredsrörelse. Fast blott på ytan, i de kommunistiska cellerna läste man förväntansfullt Marx, Lenin och Mao. Medan massmorden fortsatte i de riktiga kommunistländerna.

Myndigheter och offentlig förvaltning är också ett starkt vänsterfäste. Genom att arbeta för stat, kommun och landsting så kunde man påverka rikets omdaning. Då landet Sverige inte har ministerstyre så tillfaller osedvanligt mycket makt till ovalda tjänstemän, som kan förhala eller påskynda beslut och ärenden, allt utifrån sina egna (röda) preferenser.

Medierna är ännu ett tillhåll för socialister och vänsterliberaler. Många undrar hur det kunde bli så här? Journalisterna skulle ju jaga politikerna och gräva fram allsköns skandaler, ställa dem mot väggen. Så blev det inte. Nu stryker media statsmakten medhårs. Inga tunga frågor ställs till inkompetenta ministrar, inga avslöjanden om slöseri och korruption. Media har istället blivit ett slukhål för skattemedel. Medborgarna öser ofrivilligt pengar över de alltmer impopulära mediehusen i form av presstöd. Därutöver har vi även statstelevisionen och radion. Även om de är en skämtsam relik från 50-talet så landar prislappen i miljardklassen. Många journalister får sin lön indirekt via skatterna. Givetvis biter de inte handen som föder dem.

Privata vårdhem, vårdcentraler och skolor är egentligen inte privata i Sverige, utan de betalas med skattemedel, blott driften är privat. Ett arv från 1990-talets nyliberalism där verksamheten läggs ut på entreprenad, och det blir något billigare och oftast lite bättre kvalitet. Fast även här skapas ett osunt beroendeförhållande till politikerna. Bidragsentreprenörerna måste hålla sig väl med statsmakten, och de böjer sig villigt inför den röda överheten.

Och slutligen har vi de vakna storföretagen, som Google, Apple, Lego, H&M och många fler, som gärna hakar på de senaste vänstertrenderna. Några av dem donerar miljoner till irrationella och marxistiska organisationer som Black Lifes Matter. Utan att ens ta reda på vad de egentligen sysslar med, eller vad deras egentliga mål är. En slags illvillig godhetssignalering som i slutänden bidrar till att sänka polisens budget, och lämna fältet fritt för kriminella och upprorsmakare. I New York har våldet ökat lavinartat sedan poliserna tunnats ut. Vi tackar donatorerna för detta.

Snart har alla gått över till den onda sidan, och blivit mekaniserade automater som raljerar slagord i kör. Blott ett fåtal frihetskämpar återstår, vi börjar känna oss väldigt ensamma. Ska alla drabbas av samma röda febersjukdom? Eller kommer några vettiga människor att stanna kvar och bygga vidare på det egentliga samhällsprojektet, som exkluderar dårarna och deras svagsinta följare? Vi som vill leva på riktigt, i verkligheten, utan vuxna barn som skriker i bakgrunden.

*

Detta är en omarbetad artikel som tidigare publicerats i fridebatt.se.

Intressant? Dela artikeln!

Gillar du Avancemang så kanske du gillar den här boken?

För dig som uppskattar science fiction, rymdopera och en och annan filosofisk fundering.

79 kr för e-boken. Mer info, eller köp, klicka här.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.