Ord som dödar

Att tala hånfullt om vita män anses inte vara särskilt kontroversiellt, men om vi vänder på det, hånfullt tal mot exempelvis svarta kvinnor anses värre, det kan till och med vara straffbart i enlighet med hatbrottslagen.

Många tycker att det är intuitivt och naturligt, men det finns anledning att syna beteendet under lupp, särskilt om vi ska bygga ett fungerande rättvist samhälle.

Det finns tydligen ord som är dödliga, men det beror i stor utsträckning på vem som uttrycker dem, och mot vilka.

Anledningen till att föraktfullt tal mot svarta anses vara mer förkastligt än mot vita är att svarta anses svara en utsatt grupp. Detta stämmer i och för sig enbart i en vit kontext, eftersom svarta och färgade i världen utgör en väldigt stor grupp, och det kanske är de vita som är i underläge, rent demografiskt.

Så, på vilket sätt är svarta utsatta? Svaret på detta brukar handla om postkolonialism och slaveri. Det är en slags eftereffekter av de vitas koloniala styre i Afrika. Med tanke på att den storskaliga koloniseringen tog fart först efter 1895 och abrupt tog slut några decennier senare, så blir koloniseringen blott en kort parantes i Afrikas historia. Och de vita bidrog dessutom med skolor, rättsväsende, infrastruktur och mycket annat.

Kolonialismen var en dyr affär för Europa, det var långt ifrån alla kolonier som var vinstgivande. Tanken om de vita som utsugare och fördärvare av ursprungskulturer är inte helt rätlinjig. Det tar inte många minuter av studier i kolonialhistoria innan man inser detta. Korruption och socialistiskt envälde verkar vara de afrikanska staternas egentliga problem, där några få familjer och klaner lägger beslag på landets rikedomar.

Och vad gäller slaveriet så hade både svarta, araber, asiater slavar. Det var inget som enbart vita sysslade med. Däremot var de vita Européer som började avskaffa det. I Ottomanska imperiet fanns det kastrerade svarta slavar ända in på 1920-talet, bara som en jämförelse. Än idag finns det slaveri i världen, dock inte i Europa.

Postkolonialismen är egentligen en filosofisk återvändsgränd. Om svarta inte har någon anledning att känna sig förtryckta – hur ska man då kunna utmåla dem som utsatta och offer? Det finns uppenbarligen ett värde i att vara offer. Offret kan kräva saker som hon aldrig skulle kunna kräva annars. Offermentaliteten kan vara väldigt fruktbar, särskilt när den bygger på den vite mannens skuldkänslor och känsla för rättvisa. Lägg därtill givmilda politiker som ska fördela rikedomarna.

Hur länge ska detta pågå? Hur länge kan man vara ett offer? Går det i arv i generationer, i otaliga släktled?

Om vi redan från början har färdigställda scheman över vilka som är offer, och hur den sociala hierarkin ser ut, hur ska vi någonsin komma någon vart? Då är det redan kört. Den här postmoderna världsbilden påminner mer om forna tiders ödestro och kastsystem, än det meritokratiska liberala samhället vi satt upp som ideal. Välkomna tillbaka till medeltiden.

*

Jag vill inte uppmuntra till hånfullt tal människor emellan, och inte heller till fängelsestraff för den som eventuellt gör det.

Stöd det fria ordet!
Alla pengar går oavkortat till att utveckla tidskriften. Klicka här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.