En grupp anarkister försökte år 1894 spränga Observatoriet vid Greenwich utanför London. Platsen var utgångspunkt för nollmeridianen och standardtiden, Grenwich Mean Time. Attentatsförsöket hade symboliska förtecken – man ville spränga själva tiden i luften. Kanske en naturlig reaktion i industrialismens England, där hjulen rullade allt snabbare, och många längtade tillbaka till en förlorad värld.
Idag den 7:e juli 2005 har fyra bomber detonerat i London. Lika många som de kapade flygplanen den 11:september.
Bomberna placerades i tunnelbanan och på en buss. Det var tydligt att förövarna ville skada oskyldiga människor, vanliga privatpersoner, på väg till eller från jobbet. Till skillnad från anarkisterna på 1800-talet som symboliskt ville ”stoppa tiden”, och inte blanda in oskyldiga förbipasserande.
Ondskan döljs inte bakom ”Darth Vaders mask”, eller ”Saurons onda öga”. Nej, den gömmer sig bakom ett par billiga solglasögon; en helt vanlig man på tunnelbaneperrongen, med en sportväska i handen. Förmodligen invandrare från något land i mellanöstern, som så många andra. På ytan lugn och behärskad – alldagliga kläder, jeans, t-shirt och gymnastikskor – under ytan flödar ett blint iskallt hat. Ett hat riktat mot oss, vår livsstil, våra värderingar, våra tankar. Ändå ser han så vanlig ut, ingen demon, ingen djävul. Vi förstår varken hans tankar, eller hans motiv.
Under tonårstiden ville mannen leva ett västerländskt liv, hans far uppmuntrade honom att studera i väst. Och från att ha levt ett skyddat familjeliv hamnade han i en anonym, europeisk storstad, där frestelserna blev honom övermäktiga. Sprit, kokain, prostituerade och andra förbjudna nöjen betalades med faderns stinna kreditkort.
En dag lyfte en landsman upp honom ur misären. Landsmannen var stark och rättrådig, och hade en mild blick. Det var länge sedan någon talat så vänligt och förståndigt till honom. Den nye vännen introducerade honom för de heliga skrifterna, berättade om den djävulska konspirationen, USA, CIA, Judarna och hin håle själv. Gav den vilsne vänskap, en fackla, ett rättesnöre och 2 kg trotyl.
Nu sitter mannen hemma i sitt rum, zappar febrilt mellan tv-kanalerna. Han vet att vad som än händer så har han en plats i paradiset, bland hjältar, änglar, rökelse, mjölk och honung.
I Greenwich tickar atomuret vidare, obönhörligt.
